80 SKÅNE är det för barn, att fasthålla vilket som tilldrog sig först eller sist. Att med en sådan anordning som den här föreslagna den vackra ekorrhistorien i alla fall hade kommit något i förväg, skulle sannolikt inte ha vållat någon oreda. Tvärtom verkar den mera eggande på barnens intresse, då de få undra och fundera vem hjälparen var och hur den eljest så okynniga Nils kunnat bli så hjälpsam och hur han fått kännedom om ekorrmoderns förtvivlan. — Då det torde vara lämpligast att läsa kapitlets tre avdelningar på olika timmar, behandlas de här var för sig. I BONDGÅRDEN. Denna berättelse utgör en slående skildring av hur tanklösa människor kunna vara och vilket djurplågeri de i allra bästa välmening ofta göra sig skyldiga till. — Vacker och sann är bilden av den gamla, som var för ålderstigen att deltaga i arbetet, men som i alla fall inte tyckte om att stå utanför det hela. Likaledes ett fint drag är det att låta »parveln» sätta sin lit till den gamla, så att han vågade känna sig lugn och anförtro henne ekorrungarna trots sin fruktan för människor. Ett präktigt slut på berättelsen blir det, när »far själv i gården» fäller domen över dem alla och deras oförstånd. Denna lilla saga med dess skickligt dolda tendens är det första prov på Selma Lagerlöfs gripande sätt att föra djurens talan inför människan, som möter oss i läseboken. Hon predikar inte för barnen, utan kritiken riktas mot folket i bondgården, och genom händelsernas utveckling torde barnen ha fått klart för sig, att så skulle det aldrig komma i fråga att någon av dem ville göra. I första kapitlet, s. 30, talas i förbigående om att pojken for fram över de »stora, kringbyggda gårdarna».