KAP. III. VILDFÅGELSLIV 87 drevs i åkern av bönderna, som hade 3 å 4 spann för vardera, av vilka oxarna alltid gingo närmast till plogen, och hästar voro merendels främsta paret... Bonden höll uti handvidjorna (ovanför plogbillen)... Gossen, som körde hästarna, ropade och sjöng, så att han måtte bliva heser, sin egen melodi med ett oändeligt hojtande... ÄAret (årdret), som brukades på slätten, var nästan så byggt som plogen, men hade sällan mer än 3 par, av vilka det drogs.” 62. Genskjuta torde behöva förklaras. Enligt gjord erfarenhet ha barn t. o. m. i 4:de klassen tolkat det som genomskjuta. Detsamma gäller om gengäld längre fram i kapitlet, att icke alla barn förstå det. 63. Goa-Nisse, förkortning av Goda-Nisse. Att så där mittpå ljusa dagen få se tomten, just som man höll på med något inte fullt hederligt, nämligen att tillvälla sig en annans egendom, var ju ägnat att skrämma vem som helst. Jämför den gamla kvinnan i bondgården vid Vombsjön, som inte hade något ont för sig och som inte blev det minsta rädd, ty ”en tomte förde ju lycka med sig”. I ÖVEDSKLOSTERS PARK. Sedan vi i de båda föregående avdelningarna av detta kapitel ha fått kasta en blick in på en stor skånsk bondgård och blivit förda genom ett gammalt skånskt slott med dess minnen och skatter, erhålla vi i början av denna avdelning en aning om vilken omfattning ett betydande skånskt gods kan ha och med vilken furstlig prakt dess huvudbyggnader och trädgårdar kunna vara anlagda. En och annan lärare finner «det måhända lämpligt att här berätta för barnen vad ett fideikommiss är. Det är en mycket lustig idé av förf. att låta bandhunden »skälla fram» beskrivningen på Övedsklosters storlek. Vad själva uppläsningen i skolan beträffar, så har jag lyckats få något äldre skolflickor att, när de återgiva bandhundens ramsa, härma ett argt skällande, vilka försök väckt kamrabternas livliga bifall. Efter det lilla äventyret med bandhunden, som inträffade redan på tisdags morgon, följer skildringen av veckans vildfågelsliv i Övedsklosters omgivningar. Lä-