94 SKÅNE sal har sannolikt använts vid högtidliga tillfällen och till gudstjänst. Eljest utgjorde bor; i en g samlingsplats för besättningen. De två mindre rummen i denna våning voro sannolikt borgherrns bostad och arbetsrum. — Det största rummet i tredje våningen, ”högtidssalen”, visar spår av att ha genom träväggar varit delat i flera: ett större förgemak och fyra mindre, förmodligen boningsrum för gäster eller familjen. ”Frustugan” kallas ett av de välvda hörnrummen på västra gaveln, emedan borgfrun tros ha residerat där. Det är rikt utstyrt med bildhuggerier och vapensköldar. I N. F. är det avbildat under benämningen ”Borgherrns gemak”. Kanske var det makarnas gemensamma sovrum. Det innanför detta sovgemak belägna rummet var troligen ”lönnkammaren”, som gömde husets klenoder och urkunder och som kunde användas vid förtroliga samtal. I alla fönsteröppningar därstädes finnas i vänstra smygen skåplika fördjupningar. — Översta våningen, till vilken en trappa av bjälkar leder, var uteslutande avsedd till försvaret. Där fanns ett vindspel för uppforslande av krigsredskap, där voro ”stycken” (d. v. s. kanoner, varmed den omkringliggande nejden i vid omkrets kunde beskjutas), sl ', lod- och IGE Från denna vånings fönster har man en ståtlig utsikt. Glimmingehus har emellertid aldrig varit belägrat av någon fiende. Att borgen verkligen varit bebodd i fredstid, därom vittna de starkt nedsotade kaminerna. Utom borgens märklighet för krigshistorien är den av största intresse också för studiet av adelns i vårt tycke enkla och grova seder på den tiden, om man besinnar, att ”Jens Holgersen var ibland sin samtids mäktigaste ädlingar och en lika stor krigare som gynnad hovman”. 74. Den svarta råttan befolkade Europa långt före sin starkare släkting, den bruna råttan (läsebokens ”gråråtta”, också kallad skeppsråttan, stora husråttan). — Svarta råttan, som är lätt att känna igen på den svarta eller svartgråa dräkten, de långa, nästan nakna öronen och den långa svansen, som är längre än kroppen, fanns förr i tiden talrikt såväl i städerna som på landsbygden i södra och mellersta Sverige. Den bruna råttan synes ha invandrat till Sverige på 1790-talet och visade sig då först i Skåne. Hon uppträdde till en början i sjöstäderna, och allteftersom hon blev talrikare, undanträngde hon sin svarta släkting. Det blev strid på liv och död, den svagare måste ge efter och draga sig alltmera undan. Numera är svarta råttan sällsynt i Sverige och förek mest vid mä s boningar i avlägsnare skogstrakter, dit hennes besläktade fiende ännu inte hunnit framtränga. Sålunda var hon ännu på 1880-talet tämligen vanlig i Hälsingland, men har under de sista åren också påträffats någon gång vid Stockholm och i dess omgivningar. Även lär hon ännu förekomma vid Örebro och på några ställen i det sydligare Sverige. Vad beträffar den bruna råttan, ”gråråttan”, så utbredde hon sig hastigt inom landet, vandrande från sjöstäderna till den ena lantgården efter den andra, och de ställen inom vårt land,