126 ÖLAND de egentliga änderna, begiva sig aldrig långt upp på land. Gå otympligt med vaggande rörelser, men simma och dyka med stor färdighet och kunna vara otroligt länge under vattenytan. Bland i N. H—n omtalade fåglar äro berganden, svärtan, sjöorren, alfågeln och ejdern dykänder. 145. Snäppor äro vadare med trint, jämförelsevis långt näbb, som oftast är mjukt, böjligt och känsligt. De äro bundna vid vatten eller åtminstone kärrmark. Av Kolthoff lånas följande livliga skildring av strandlöparens el. kärrsnäppans (Tringa alpina) uppträdande höstetid vid Ölands södra udde. ”Så långt jag såg åt båda håll, var stranden kantad med en levande ram av denna lilla snäppa, och det var lustigt att se fåglarnas manövrer, för varje gång en våg rullade upp på stranden. De sprungo då undan denna, men vände alla på en gång och sprungo liksom på kommando efter vågen, när denna åter rullade ut. Skyndsamt uppsnappades de av vattnet uppkastade smådjuren, men så snart en ny våg kom, skyndade fåglarna åter undan. Skaror av mångfaldiga tusental sträckte oavbrutet förbi, och knappast hade en flock lämnat stranden, förrän en annan slog till.” — - Gravänderna äro i läseboken utförligt beskrivna; dock bör till grannlåten läggas en vit ring om halsen. De stå på övergången mellan gäss och änder; i utseende, rörelse och flykt likna de dock mest gässen. De äro skygga och försiktiga fåglar, men mycket sällskapliga av sig. Lätet är starkt och kacklande. Gravänderna vistas ständigt vid havet och leva av både växt- och djurämnen. Honan, som är så vitbrokig, som i läseboken beskrives, törs ej som sina likt marken färgade släktingar lägga sig att ruva på öppna marken, utan gräver i jord- eller sandbankar en djup gång för att använda den till häckplats, eller också lägger hon sitt bo i ett hål i en jordvall, i en ihålig ek e. d. Gravanden finns mer eller mindre allmänt på Öland och Gottland samt å östkusten fr. o. m. Sörmlandsskären söderut, vid Skånes och Hallands kuster samt i Bohuslän. 146. Måsar övervintra ibland på orter, där det är särdeles gott om föda, ss. t. ex. på Stockholms ström. Måsarna ha övernäbbet med haklikt nedböjd spets, stjärten är tvär eller rundad. Deras flykt är utomordentligt uthållig, men de flyga sällan fort. Fiskmåsen lever dels av småfisk, dels av insekter och mask, som han söker på mader och åkerfält. — Tärnor höra till måsfåglarna. De ha rakt näbb och kluven stjärt. De flyga utmärkt och tillbringa större delen av sitt liv i luften. De leva mest av småfisk. Alla tärnarter anlända mycket sent om våren. Kolthoff berättar, att han på Öland sett, att fisktärnan hackar bort de vassa taggarna ur spiggen, innan hon därmed matar sina ungar. — Spiggen är allmänt bekant för de bon, som hannarna bygga av växtämnen och där de förmå honorna att lägga sin rom. Den har framom ryggfenan flera fristående taggar, som