KAP. XI. ÖLANDS SÖDRA UDDE 125 svallet plägar den i stora massor bli uppkastad på stränderna. Den användes av kustbefolkningen på flera sätt, såsom till gödningsä till ing av sängkläder m. m. — Vad beträffar de larver, som läseboken talar om, skriver G. Kolthoff i en skildring av ett höstbesök på Ölands södra udde: ”Däremot synes en fluglarv, som i stor mängd lever i den vid stranden uppkastade, förruttnade havstången, utgöra fåglarnas älsklingsföda. De flesta av oss undersökta fåglar, och deras antal uppgår till flera tusental, ha i regeln ej haft annat än dessa fluglarver i sina matstrupar.” 144. Vildsvan är det vanliga namnet på sångsvanen, som har näbbet svart och saknar knöl i pannan. Denna svan häckar i Sverige endast i Lapplands ödemarker, men är höst, vår och även vintertid rätt allmän vid våra södra kuster. Vid södra Öland finns han på senhösten i stor mängd. Han bär, i olikhet med 'knölsvanen, ej vingarna upplyftade till segel och håller vanligtvis sin hals rak, ej så starkt s-formigt krökt som knölsvanen. Sångsvanens läte är ett kort, välklingande ljud, likt toner från en trumpet eller ett valthorn, och när många svanor äro tillsammans, uppstår ett slags rätt melodisk sång. Svanor leva kuvudsakligen av växtämnen, men även av insekter, musslor och andra vattendjur, huvudsakligen sådana, som de på grunt vatten förmå upphämta från bottnen med sin långa hals. Angående knölsvanen se kapp. XIX och XXXIII. — Vad beträffar pluralformen av ordet svan, torde ihågkommas, att SAOL upptager både svanor, svanar och svaner. — Lommarna, som höra till de gumpfotade simfåglarna, simma och flyta utmärkt, men kunna endast otympligt gå och knappast stå på land. Näbbet är starkt, rakt och spetsigt, ett utmärkt spjut att fånga fisk med. Fisk är också dessa fåglars huvudsakliga föda. Storlommen är allmän över hela landet, den finns dock ej i Tåkern. Den lämnar ej norden, men flyttar till havet och är allmän vid våra kuster, så länge öppet vatten finns. Smålommen är mycket talrik i Sveriges nordliga trakter, men avtager mot söder. Många övervintra vid våra södra kuster och vid Gottland, somliga flytta söderut. Smålommen är på ryggen brunsvart och på halsryggen svartaktig med vita streck. Då storlommen har framhalsen svart, har smålommen däremot på halsens framsida en stor brunröd fläck. Smålommens ”ondskefullhet” får stå för förf:s räkning, men Selma Lagerlöf har muntligt berättat, att hon i en zoologisk trädgård i utlandet har åsett en sådan tilldragelse, som här skildras, och förff. av ”Nordens fåglar” vitsorda, att smålommen är en ”slug fågel”, särskilt när det gäller att lura jägaren. — Dykänder skilja sig, som bekant, från änderna genom fötternas skapnad, i det att dessa ha en hudflik på baktån. Halsen är kortare och tjockare än på de egentliga änderna, kroppen bredare och klumpigare. Vingarna sakna i allmänhet metaliglänsande färger på ”spegeln”. Fjäderbeklädnaden är ytterst tät och mjuk. Dykänderna äro mera bundna vid vattnet än