KAP. XIV. TVÅ STÄDER 143 Nordens rikaste stad. Det var 1361, som Valdemar Atterdag landsteg på Gottland och som Visby, efter en blodig strid utanför murarna med danskarna, för honom öre eg portar och blev så hårt som ”Svenskarna” och Selma Lagerlöf i ”Osynliga kar skildrat. Men det var likväl icke Valdemars rövartåg, som för alltid bröt Visbys välmakt. Ännu länge efter den tiden var V:s handel vidsträckt och ägde kyrkorna dyrbara uppsättningar av inventarier. Nej, dess avblomstring och inträdande fattigdom berodde dels på omläggning av handelsvägarna, dels på att V. blev ett tillhåll för sjörövare. — Visborgs slott i sydvästra hörnet av V. blev av Erik av Pommern uppfört till ett fruktansvärt sjörövarnäste, och detta måste i framtiden framkalla många strider och belägringar. Allra värst blev V. åtgånget av lybeckarna, som år 1525 kommo seglande, överrumplade stadsborna, revo ner en del av stadsmuren och trängde in i staden, plundrande och brännande. Sedan dess ha Visbyborna icke haft råd att reparera sina kyrkor, utan de ha fått förfalla. 180. Gottland, ”Gutaland”, har sitt namn efter gutarna, vilkas ställning inom den germanska folkfamiljen är inom vetenskapen omstridd. G:s folkspråk är, jämte Dalarnas, Sveriges märkligaste, omöjligt att förstå för fastlandssvenskar. — - Lövängarna, som i synnerhet finnas i södra delen av Gottlana och av vilka några äro föreslagna att fridlysas, äro ett slags naturliga parker med lummiga ädla lövträd av nästan sydländsk yppighet och friska gräsmattor, där en rikedom av blommor tittar fram. G:s flora är ovanligt rik på orkidéer, som äro kalkälskande växter, på samma gång de trivas på skuggig gräsmark. 182. ...en hög, brant klippa... Gottland är en tämligen jämn kalk- och sandstensslätt, som från väster, där högsta punkten ligger 78 m. ö. h., sänker sig mot öster, där dock en enstaka punkt, Torsburgen, på ett avstånd av 5 km. från kusten, uppnår fullt 68 m. Den rådande bergarten är kalksten och i södra delen dst De gottländska silurb na ha sannolikt en gång hängt tillsammans med de lager, som finnas i Estland, Livland och på ön Ösel. Nu höja de sig isolerade ur havet. De bilda i allmänhet plant utbredda lager, som äro horisontella eller svagt lutande åt sydost. Särskilt på västra kusten framträda kalkstenslagren i därvarande ganska höga och branta strandavsatser. Ehuru kalkstenshällen mångenstädes ligger obetäckt, äger allra största delen av ön ett mer eller mindre tjockt täcke dels av lösa jordavlagringar och dels av en bördig jökellera från den tid, då väldiga glaciärmassor skredo fram över ön. — ...höllo de på att leka... Det landskap, där våra gamla idrottslekar bäst bibehållit sig, är otvivelaktigt Gottland. De gottländska lekarna äro bl. a. märkliga därför, att de antagligen äro kvarlevor från allmänna nordiska bruk. Flera av dessa lekars namn kunna härledas från isländska ord. De