162 236. ÖSTERGÖTLAND slags bål, som liknar en grön skiva. Rötterna hänga ner i vattnet, så att växten simmar fritt omkring. Andmat är en av änder och gäss mycket omtyckt föda. Nate är en folklig benämning på arterna av det i vatten växande släktet Potamogeton, som äro av mycket olika storlek, men ha glatta, hela blad, antingen under vattnet och hinnaktiga, i luften snart hoptorkande, såsom ålnaten, eller läderaktiga, på ytan simmande flytblad, såsom gäddnaten och gräsnaten. Ute på Tåkern bildar gräsnaten under högsommaren ett för roddaren nästan ogenomträngligt lager. Naten tjänar en mängd vattendjur till uppehållsort eller näring. Klumpmaskar är en folklig benämning på grodlarver. ... en orimlig massa fåglar... Näst gräsänderna i talrikhet komma i Tåkern brunänderna, ett slags dykänder, Tåkerns karaktärsfåglar, som där kallas ”bruntar”. De ha först på sista årtiondena spritt sig uti sjöarna i Sverige och ha sitt stamhåll i T. Hannarna ha i vårdräkt huvud och hals vackert rödbruna. — Skedanden har näbbet mot spetsen starkt utvidgat; därav namnet. Hannen har bjärtare färger i sin vårdräkt än gräsanden; grön v 1. Utom krick- och årtänder, som båda ha rön vingspegel, finnas i T. också stjärtänder, så kallade, därför att de mellersta pennorna i stjärten hos hannen äro förlängda, och bläs-änder, med stora vita fläckar på sidorna, som komma för födans skull utan att häcka i Tåkern. Den lärare, som vill ge en fullständig bild av fågellivet i och vid T., torde inte glömma alla vadare, som vakta sina med markens färger överensstämmande ägg och ungar bland strändernas och holmarnas tuvor eller stenar, ss. t. ex. brushanar, vipor, sumphönor, vattenrallar, kärrsnäppor, ej heller de ovanligare småfåglar, som hänga sina bon mellan vass- eller starrstråna, ss. säv- och rörsångarna, eller de utmärkta sångfåglar, som bygga och bo i de små lövdungar, vilka här och där kanta stränderna, exempelvis grönsångaren, gulbröstade sångaren, löv- och trädgårdssångarna, bofinken. Att idyllen inte skall bli alltför menlös, därför sörja rovfåglar, ss. bruna kärrhöken, som ständigt flyger lågt på sin jakt efter sorkar och andungar, och den svåra äggtjuven kråkan. Svanor. Tam- eller knölsvanen är den art, som häckar i Tåkern, sjöns största prydnad, då de stora, vita fåglarna under försommaren stundom ända till ett tusental ligga och flyta på vattnet. På de sista 40 åren har den spritt sig från sitt gamla stamhåll, Hjälstaviken vid Ekolsund (jfr kap. XXXIII), till flera sjöar i södra och mellersta Sverige. — Sångsvanen däremot besöker Tåkern endast vår och höst, men då i stora skaror. D Skäggd vid Tåkern kallad ålkråkan, som hör till de polig SA simfåglarna, har på senare år