KAP. XIX. DEN STORA FÅGELSJÖN 163 tilltagit oerhört. Han är en av våra vackraste simfåglar, en av våra vassrika sjöars största prydnader. Hannen har i nacken en tvådelad tofs. Huvudet, som ovan är svart, är på sidorna och undertill vitt med en yvig krage av förlängda, rödbruna fjädrar. När han simmar, ligger han mycket lågt på vattnet, och halsen med det vackra huvudet är vanligen allt, som syns. — Boet (jfr s. 245) flyter lågt på vattnet bland vassen, som håller det kvar på samma plats, och består av vanligen gröna vattenväxter. När det är färdigt, hämta doppingarna upp gyttjiga växtdelar från sjöbottnen, som läggas på bokanten, och äggen betäckas därmed, när den ruvande fågeln lämnar dem. — En egenhet hos doppingen är, att hannen t. o. m. ruvar flitigare än honan och sedan tar vård om ungarna, När de små ha blivit födda, hjälper han dem upp på sin rygg, där han täcker deras kroppar med sina långa skulderfjädrar och ger sig så av till sjöss med sin dyrbara börda. Han följes av honan, vilkens uppgift det är att skaffa de små föda. Hon dyker efter insekter och andra smådjur, varmed hon matar de på hannens rygg vilande ungarna. (Efter ”Nordens fåglar” och ”Djurens liv”.) 236. Sothönsen äro vadare, men likna mycket simfåglarna. Färgen är hos båda könen svart, iris är röd. Flykten är snabb, men sothönsen ha svårt att lyfta, måste först plaska en stund: ”springa på vattnet”. Födan utgöres av vattenväxter, men också av musslor, som de dyka efter. Under fortplantningstiden är sothönan trätgirig (jfr s. 241) och jagar undan andra fåglar från boets grannskap. Hon har först under de senaste årtiondena inflyttat i Tåkern, där hon nu finns i stor mängd, till följd av att hon ej är föremål för jakt. Då på samma gång ändernas antal har minskats, har såväl sothönan som doppingen blivit beskylld att vara orsak därtill; om med rätta, är ännu oavgjort. 239. Bland fågelhundar äro av de engelska raserna pointern korthårig och de olika slagen setters visserligen långhåriga, men ej brunfläckiga; på en gång ”långhåriga” och ”brunfläckiga” äro vissa tyska fågel- eller hönshundar. 241. MC hallen = hällen; det fnsv. hall betyder flat stenhäll, klippa. 243. Spovar och beckasiner äro vadare. Spovarna, som kännas igen på sina långa, nedböjda näbb, bosätta sig på sumpiga ängar och mossar. Äggen läggas i en fördjupning på toppen av någon hög tuva utan särskild bale. Nalkas man boet, flyger honan vanligen undan, medan hannen ivrigt skrikande flyger kring b — Av har särskilt enkelbeckasinen, som för sitt gnäggande eller bräkande läte har fått en massa namn, bl. a. hors- eller märrgök och himmelsget, lidit mycket genom att hans älsklingsplatser, de blöta mossarna och sumpiga sjöstränderna i södra och mellersta Sverige, blivit torrlagda. Boet består av några torra grässtrån, lagda på en tuva.