KAP. XXIX. DALÄLVEN 201 konsuln G. F. Göransson å Sandviken, som var den förste, vilken praktiskt tillämpade den. Den ”runda kula”, som omtalas i läseboken, är en päronformig stjälpugn, i vilken det flytande tackjärnet från masugnen hälles. Det ”färskas” där genom den i massans inre inblåsta luften till kolfattigare järn, stål, av den kolhalt, som önskas. På lågans och gnistornas utseende kan den person, som leder blåsningen, bedöma kolhalten, och efter den storartade, praktfulla processens slut stjälpes ugnen kring sin axel och tömmer den sitt innehåll i särskilda pytsar, som sedan föras till valsverk och smedjor. KAP. XXIX. DALÄLVEN. Dalarna med sin ståtliga historia, sina intressanta, uråldriga dialekter, sina ännu bevarade gamla sedvänjor och talrika folkdräkter har blivit kallat »Sveriges hjärta». Det är det landskap, där bön derna ha spelat en roll, bonde-eposets hemland, och det har ännu att framvisa en alldeles egenartad folktyp. Att, såsom Selma Lagerlöf har gjort uti Dalälvens saga, framställa Dalälven som landskapets byggherre och välgörare är synnerligen väl motiverat. Om vi bortse från den andel, som älvarna ha haft uti landytans utformande, så veta vi, att alla i Dalarnas jord påträffade fornminnesmärken vittna om att Dalarnas befolkande har försiggått i den ordning, att människorna ha invandrat söderifrån och småningom sökt sig allt längre och längre uppför älvarna och dessas större tillflöden. Vid början av nyare tiden fanns det utanför dessa älvdalar endast skogar och öde fjälltrakter. Det blev finnar, som där bröto bygd. Om älvarnas betydelse i våra dagar såsom flottnings- och samfärdsleder och om den rikedom, som ligger förborgad i deras forsar och fall, dessa våra »vita kol», som kunna göra oss oberoende av de utländska stenkolen, torde vara onödigt att här erinra.