200 VÄSTMANLAND 364. I den höga, murade masugnen nedstjälpas uppifrån den s. k. masugnskransen varvtals med kol, järnmalm och vissa lämpliga mineral, som skola hjälpa till att borttaga föroreningar ur malmen. Antändningen av kolet sker nedifrån, och vid förbränningen bildas gas (koloxid), som stiger uppåt och varav en del ses förbrinna i luften (masugnslågor). I hettan skiljes genom kemiska processer järnet från vissa främmande ämnen i malmen, som gå bort i gasform och i slaggen. Både denna senare och det rinnande, vitglödande järnet sjunka till bottnen och tappas ut nedtill i formar. De stelnade järnklumparna kallas tackor, därav namnet tackjärn. Tackjärnet är råvaran för all annan järntillverkning. — Järn i fullkomligt rent tillstånd har ingen praktisk användning. Det järn, som vi använda till så många olika ändamål, har fått sina speciella egenskaper framför allt genom den procent av kol, som med konst har tillförts detsamma. Den största kolhalten har tackjärnet, som till följd därav icke kan smidas, endast gjutas, t. ex. till kaminer, grytor; den minsta kolhalten har däremot stångjärnet. Genom upphettning eller smältning under tillförsel av luft och andra kemiskt verksamma ämnen befrias tackjärnet från större eller mindre mängder kol. De da ”färskade” järnstyckena hamras ut till stänger, därav namnet stångjärn. Detta sker i stångjärnssmedjor (s. 367). Ju kolfattigare järnet är, dess mjukare, smidbarare och tänjbarare är det. Stång- eller smidesjärnet kan smidas och valsas ut, varjämte vid hög temperatur två stycken kunna sammanvällas till ett. — En mellansort är det h år d a järnet, stålet, som låter härda sig till skärande verktyg och dessutom kan få samtliga de övrigas egenskaper, nämligen att kunna gjutas, smidas, valsas, uttänjas och sammansvetsas. — Hammare, smideshammare, drivas dels med vattenkraft, dels med ånga eller sammanpressad luft o. d. De ånvändas bl. a. till att slå ihop smältor av metaller till ett stycke eller till att ge smidbart järn en annan form, än det har, såsom t. ex. att hamra ut järntackor till stänger. — Bland vattenhammare märkas de små spikhamrarna, som kunna göra ända till 300 slag i minuten, och de tunga stångjärnshamrarna med omkring 100. — Vid ånghamrarna åstadkommes lyftning därigenom, att ånga insläppes i cylindern under kolven, som då går i höjden och tar det s. k. hammarblocket med sig, varefter detta sjunker ned genom sin egen tyngd. Genom noga beräknad påsläppning av ånga under och ovanför kolven kan man fullständigt reglera slagets styrka, så att man kan åstadkomma det svagaste slag med den tyngsta hammare. En annan fördel med ånghammaren är naturligtvis, att den är oberoende av tillgången på vattenkraft. 366. Bessemerblåsning har sitt namn efter engelsmannen Henry Bessemer, + 1898, som år 1855 fick patent på en metod att genom inblåsning av luft i smält tackjärn förvandla det till stål. Hans uppfinning bearbetades sedan av den svenske