KAP. XXXIII. ÖVERSVÄMNINGEN 223 419. Hjälstaviken har sitt namn av Hjälsta socken, i vilken den skjuter in. Viken uppgrundas varje år alltmera av svämlera, som de små åarna och bäckarna vid vårfloden ditföra. — Norra Björkfjärden skiljes från den södra genom öarna Adelsö och Munsö. I Södra Björkfjärden, som utbreder sig emellan dessa öar och Södertörn, ligger den historiskt intressanta Björkön. — Den största av ”de långa bukter, som Mälaren sänder av inåt Uppland”, är den, i vilken Fyris-ån faller ut. 420. Ekolsunds historia går tillbaka ända till början av 1500-talet. Godset, som är beläget i Husby-Sjutolfts socken, kom genom byte i Gustav Vasas ägo och bortgavs sedermera av Vasakonungarna flera gånger såsom förläning, tills det genom reduktionen indrogs till kronan. Karl XII upplät det åt sin svåger Fredrik av Hessen, vilken längre fram överlät det som faddergåva åt prins Gustav, sedermera konung G. III. Både som kronprins och konung bodde denne ofta på E. År 1785 såldes E. till grosshandlaren G. Seaton (uttalas: Sit'n), i vars släkt det förblivit till 1912, då det försåldes till hovstallmästare Gösta Tamm. Huvudgården är bebyggd med tvenne lika stora stenhus, grundlagda redan på 1600-talet, men härstammar i sin nuvarande gestalt från Gustav III. — De första svanorna inplanterades vid Ekolsund av konung Fredrik I, och där ha de nu haft sitt hemvist i snart 200 år. Numera är svanen fridlyst hela året om i Mälarprovinserna, och därför ha dessa vackra fåglar börjat sprida sig till många flera vikar både på södra och norra sidan av Mälaren. De leva där fullkomligt som vilda flyttfåglar, vilka draga bort, då isen börjar lägga sig. — Det är tam- eller knölsvanen, som det här är fråga om. Den igenkännes på den svarta pannknölen och det för övrigt, med undantag av den svarta näbbnageln, gulröda övernäbbet. Det är denna art, som brukar höja vingarna över ryggen, så att de stå upp som segel. Knölsvanen äger mycket mera behag och prydlighet än sin släkting sångsvanen. Svanen säges ha sådan styrka, att den med vingen kan slå omkull en människa. Till Mälaren anländer knölsvanen, så snart öppet vatten finns vid stränderna, vanligen i slutet av mars. I Hjälstaviken brukar det finnas omkring 400 st. Det ståtliga redet, som ligger och flyter antingen på öppet, grunt vatten eller också i vasskanten, bygges ute i själva vattnet av rötter och vattenväxter, är ända till 2 m. i genomskärning och brukar innehålla fem stora, smutsigt grågröna ägg. Svanorna leva i engifte, och makarna älska varandra trofast. ”Under parningstiden,” säger Kolthoff, ”äro de trätgiriga och tåla varken sina likar eller andra fågelarter inom det lilla område varje par har utvalt.” Medan honan ruvar äggen, ligger hannen i närheten på vakt och kråmar sig, medveten om sin skönhet. Med raseri anfaller han varje fågel, som vill nalkas boet. När människan kommer för nära, går honan i sjön och skyndar bort till sin ängsligt fram och tillbaka simmande make, varefter de båda lyfta sina stora, vita vingar, flaxa med dem och liksom springa på vattnet ett långt stycke, innan de förmå