KAP. XL. EN DAG I HÄLSINGLAND 243 ket är känt för sin slughet och styvsinthet. Gamla sedvänjor ha länge bibehållit sig i D., liksom sockendräkten först på senare tid blivit avlagd. — D. kyrka är belägen vid Södra Dellen, vilken till större delen ligger inom denna socken. D. är rikt på sjöar och berg, vid vilka många sägner äro knutna. 515. Järvsö klack, 412 m. ö. h., erbjuder en stor och präktig utsikt. — - Agön, som begränsar Hudiksvallsfjärden i söder och tillhör H:s stad, är en känd ankarplats med fyr- och lotsstation. Från fiskeläget på ön bedrives ett rikt strömmingsfiske. 516. Nianforsen bildar avlopp för de vackra Niansjöarna rakt i söder från Blacksåsen. — Lodjuret, vilket liksom björnen och järven numera är utrotat ur Häl d, är ett för ytterst farligt rovdjur. "Det ser närmast ut som en stor katt, men har högre ben och kortare svans än katten samt hårpänsel på öronen. Om det får tillfälle därtill, dödar det många fler djur, än det kan använda, suger ut blodet och låter resten ligga. Lodjuret slår sig ner i en trakt, där det har god tillgång antingen på skogsfågel eller t. ex. på får och getter, och lämnar den inte, förrän det börjar lida brist på föda. I Dalarna finnas ännu lodjur. — Järven hör till vesslefamiljen bland rovdjuren. Han förekommer ännu ganska allmänt i Lapplands och Norrlands fjälltrakter, där han ofta blir skadlig, emedan han är mycket rovgirig och dödar renar, älgar, får och getter. Han vistas mest på marken, där han har egendomliga raglande rörelser. Men järven klättrar också upp i låga träd, ligger där på lur och kastar sig därifrån ner på sitt byte, vars halspulsådror han avbiter och suger ur. — Järven trampar på en del av fotsulan, benen äro tjocka och starka, kroppen är undersätsig. Den yviga pälsen är svartbrun med ett brett grågult band längs sidorna. — För dödande av såväl järv som lo betalas skottpenningar. — Skogsrået tycks i den gamla folkföreställningen om trädens naturväsen vara en övergudomlighet över de älvor, som bo i träden, skogsvättarna. Det är i denna berättelse framställt olika mot vad som är det vanliga i folksägnerna, men förf. har hört en dalkulla beskriva det på detta sätt. Alla andra beskrivningar stämma överens däruti, att hon (ordet rå kan också vara fi i ) är en maten fager kvinna, sedd framifrån, men alldeles m å fi ”Hon är baktill ihålig som en rutten stubbe, som ett kullfallet träd eller som ett baktråg.” 518. Allra ömkligast såg vallhunden ut. Hunden är av ålder känd för sin förmåga att ”vädra ont mot (= möte)” och ”vara i syne” för troll och spöken. 519. ...korset på bokpärmen... Nämnandet av Jesu namn, korstecknet, klockringning och hanegället äro de medel, som i sagorna säkrast skydda mot de onda makternas välde.