KAP. XLIV. ÅSA GÅSAPIGA OCH LILLE MATS 251 bar om våren, samlas de i stora skaror på fjällplatåerna, varefter de snart fördela sig parvis, och varje par söker sig en undangömd vrå vid ett skogsträsk, vid kanten av en älv eller eller på någon tätt bevuxen holme, om sådan finnes. För äggläggningen söka sädgässen gärna de tätaste snår av vide eller björk, och i en fördjupning, vanligen väl dold under en buske e. d., lägger honan sina stora, smutsvita ägg, vilka oftast torde vara 6 till antalet, mera sällan 8. Hannen visar såväl sin hona som ägg och ungar den ömmaste omvårdnad, och under ruvningen vakar han natt och dag vid hennes sida. Endast morgnar och eftermiddagar flyger paret en kort stund bort från äggen för att beta, och när ruvningen blivit längre framskriden, synes honan ej alls lämna äggen, liksom hannen tycks inskränka sina betestider till den tidiga morgonstunden. Så snart ungarna blivit födda, vandrar hela sällskapet upp mot närmaste fjällplatå på det fjäll, där paret har sitt egentliga hem. Här slår familjen sig ned vid stranden av någon insjö, och här fostras de små under den ömmaste vård av föräldrarna. Om någon fiende nalkas, varna gässen sina ungar med ett svagt, kort kacklande, och dessa förstå genast signalen, sprida sig ögonblickligen och ”trycka” bland tuvorna, = de veta att dölja sig så väl, att de bli ytterst svåra att inna. Gåsungarna kunna ej flyga, förrän de äro fullt befjädrade och så fullväxta, som de bli första året. De äro nämligen första hösten ej fullt så stora som gamla gäss. Som ersättning för att deras vingar bli sent utbildade få de tidigt sina fötter och ben i ordning, och de kunna redan vid några få dagars ålder springa fort. ”Gässens familjekärlek är”, säger Kolthoff, ”något alldeles enastående inom fågelvärlden. De leva i strängt engifte, och det är mycket sannolikt, att makarna, en gång förenade, hålla ihop för hela livstiden. Ej nog med att hannen och honan vårda sina ungar, medan dessa äro små, de visa omsorg om dem även framdeles ända till följande vår, då de med all säkerhet kunna reda sig själva.” KAP. XLIV. ÅSA GÅSAPIGA OCH LILLE MATS. Det är tendens i detta kapitel. Det är ingenting mindre än folkuppfostran, som här åsyftas. Men hur väl är inte tendensen dold under berättelsen om barnens rörande kärlek till sina föräldrar och till varandra! Historien om