KAP. XLIV. ÅSA GÅSAPIGA OCH LILLE MATS 253 vandel eller att ge barnen tillfälle att berömma sig av egna goda gärningar. Och vad beträffar folkfienden tuberkulosen, så varnas mot att under svensktimmarna undervisa om sättet för dess övervinnande. Så mycket mera ingående måste talas om den saken på den åt hälsoläran anslagna tiden. Ett skämtsamt tillägg till slutorden å sid. 566 kunde läraren göra, t. ex.: »Jag kan tala om för er något, som också är ett mycket kraftigt medel mot smittofrön, och det är solskenet. Minns ni vad solen brukar säga i den här boken, när den kommer med? (Ingen fara, så länge jag är med.)» 559. Tattare (tartare, d. v. s. tartarer) har man efter tyskt föredöme i Sverige kallat zigenarna, vilka blivit förväxlade med andra folk. Deras rätta hemland anses vara Indien, därifrån de antagas ha utvandrat senast omkring år 1000. Ar 1512 vet man att zigenarna voro komna till Sverige. — Till utseendet äro tattarna i ungdomen ofta bildsköna med svarta ögon, rakt, svart hår och mörk hy. Till karaktären skildras de såsom lögnaktiga och hämndgiriga, än krypande, än oförskämt pockande. Som bekant, bruka de draga omkring i små sällskap, bestående av ett par familjer under en hövdings ledning, med kärror och tält samt slå läger utanför städer och större byar för några dagar. Deras förnämsta näringsfång är tiggeri, lagning av kökskärl, hästbyte, spådom i hand och försäljning av hemliga läkemedel. Snatteri är vanligt för kvinnorna och barnen, men tron, att zigenarna röva barn, är alldeles grundlös. För musik äga de stor begåvning, och i östra Europa skaffa de sig penningar också genom dans och musik. Antalet zigenare av oblandat blod kan f. n. i vårt land ej vara särdeles stort. De inhemska torde vara bofasta, om de än årligen företaga storvandringar. Och i den mån, som de verkligen bosätta sig, bli de mottagliga för landets bildning och uppgå efter hand i massan av dess inbyggare. Blott så mycket av fädernearvet ligger ännu kvar i dem, att de ej kunna låta bli att prångla med hästar och att marknadsresor äro deras käraste nöjen. Skojare (och valackare) äro också namn, som allmogen med anledning därav tillägger dem. 560." Vävskeden (av det gamla verbet skeda, skilja) är en lång, smal ram, fylld med smala tänder, ofta av trä, ungefär som en kam. Vävskeden, som är infogad i nedre delen av slagbommen, skall bl. a. hålla varpens trådar i ordning och tillslå den genom skottspolen införda inslagstråden, så att väven blir tät och jämn. I vissa trakter av Småland idkas