254 LAPPLAND vävskedsmakeri som en inbri de hemslöjd, och brukar det då vara familjefaderns uppgift att vandra omkring och sälja skedarna i andra landskap, ja, t. o. m. i utlandet. 563. Tuberkulosen (av lat. tuberculum, knottra eller knöl; överallt, där tuberkelbacillen i människo- eller djurkroppen finner lämplig jordmån, uppstår nämligen en liten gråvit knöl) är den mest förödande sjukdom vi känna och i ordets egentligaste bemärkelse en folksjukdom, för vilken ingen ålder, intet stånd förskonas. Vart 6:te eller 7:de dödsfall i Sverige vållas av tuberkulos. 567. I Gällivare (av lapska vare, berg, fjäll) socken i Lule lappmark ligga både municipalsamhället G. kyrkostad (”kyrkstan”) och Malmbergets gruvsamhälle, det senare med en befolkning år 1912 av 7,000 personer. Den illa beryktade ”kåkstaden” har nu fått vika för välordnade förhållanden. Gällivare malmberg (ej att förväxla med G. ”Dundret” några kilometer sydost om Gällivare, dit turister bruka resa för att se midnattssolen) ligger 7 km. norr om G. kyrkoby, och dit leder ett bispår från G.-banan. Berget är till större delen jordbetäckt, och malmen har endast på enstaka ställen legat bar. En del svartmalmslager äro fosforhaltiga, andra fosforrena. Också blodstensmalm förekommer och för övrigt en mängd mineral. Fastän underjordisk brytning på senare tiden bedrivits, då malmen uppfordrats genom lodräta schakt, har brytningen huvudsakligen skett i ”dagbrott” i sidoberget, d. v. s. i öppna gruvor ungefär som i ett vanligt stenbrott. Malmen fraktas då t. ex. medelst hästar eller elektriska lokomotiv, som gå ut och in genom tunnlar i berget, till rutschbanor och sedan på dessa ned till lastkajer vid järnvägsspåren. Elektrisk kraft driver borrmaskiner, lokomotiv, uppfordringsverk, belysningsanordningar m. m. Vad Gällivares historia beträffar, så omnämnes det första gången 1704 i en bergmästares ä där det säges, att G. håller jä Im ”1 34 famn bred och ett tämligt stycke lång”. Numera beräknas malmytan till ett par hundra tusen kvadratmeter. G.-verken ha flera gånger skiftat ägare och under slutet av 1800-talet tillhört bl. a. engelska bolag. De flesta malmfyndigheterna övergingo sedan till Luossavara—Kirunavara aktiebolag. Först då den år 1884 påbörjade, sedermera av svenska staten inlösta järnvägen Luleå—G. blev färdig, kunde malmbrytning i större utsträckning äga rum, Och i ännu större skala har verksamheten bedrivits, sedan Luleå—Ofotenbanan 1902 blivit fullbordad. I Narviks hamn i Norge lastas malmen på bolagets ångare direkt från järnvägsvagnarna. Genom sinnrika anordningar kan ett lastrum på ett par minuter fyllas med mer än 1,000 ton malm. Den årliga brytningen har på senare tiden varit över en miljon ton. Den fosforrika malmen går mest till Tyskland, den fosforrena till England, men även något till svenska järnverk. Ägare till den allra största delen av aktierna i de lappländska malmbolagen är numera Trafikaktiebolaget Grän-