KAP. XLVIII. VÄRMLAND OCH DALSLAND 269 egna barn torde dock ha hört alla de geografiska namn, som förekomma. Detta slags repetition bereder dem emellertid ett extra nöje, om de med hjälp av minnet eller kartan få kontrollera, att det råder överensstämmelse mellan de respektive plogfårorna och de för landskapen karakteristiska dalgångarnas läge, ävensom gissa vad det var för en sten, som låg i vägen för den äldste plöjaren, vart den näst äldste kom, när det bar av'på andra sidan gränsen, o. s. v. — Om läraren på svarta tavlan drar upp kartans konturer, så ha barnen mycket roligt av att »plöja upp» landet genom att rita dit sjöar och floder. 621. Värmland är icke att härleda från ordet värme, utan namnet har, enligt professor Adolf Noreen, sannolikt sitt ursprung av sjön Värmeln och skrevs äldst ”Värmelland”, vilket skulle betyda ”landet kring sjön Värmeln”. Värmland betecknade nämligen ursprungligen landskapets äldsta bygd, det sydvästra hörnet, trakten kring Värmeln och dess avlopp till Vänern. — A Dalsland säger prof. Noreen, att det uppträder först på 1500-talet jämte det äldre och ännu allmänt brukade Dal( s. 627), varmed ursprungligen avsågs blott det i sydöst belägna låglandet utefter Vänern. — Läraren torde ihågkomma det fornåldriga uttrycket på Dalsland eller på Dal (s. 628), liksom det heter på Öland, på Gottland; däremot: i Småland. 622. Svedjefall är ett område, där man har huggit ner träd och buskar det ena året för att följande sommar, då riset är torrt, på platsen bränna upp detta, ej trädstammarna. ”Fallet” betydde ursprungligen samtliga de fällda träden. I askan sås sedan råg, som skördas följande år (”svedjelandsråg”). Meningen är att på ”fallet” sedan få bete åt kreaturen. Smultron och hallon bruka ofta växa ymnigt på svedjefall. — Finnarna i Värmland brukade fordom i stor skala, ofta olovligt, på detta sätt svedja i svenskarnas urskogar. Träden fingo då ligga halvförbrända och ruttna till ingen nytta, och svåra skogseldar vållades ofta. Men finnarna fingo med ringa möda brödsäd och även hö åt sin boskap; jfr nästa kap. — Skorstenslösa stugor. Härmed menas de värmländska finnarnas bostäder eller pörten. De allra äldsta av dessa saknade varje tillstymmelse till skorsten. Röken från eldstaden spred sig över hela rummet och leddes ut endast genom de med skjutluckor försedda gluggar i taket, som ersatte nutidens fönster. En yngre typ är försedd med trummor av trä för rökens bortledande eller ett slags luckor, som kunna upp.