KAP. XLIX. EN LITEN HERRGÅRD 273 deras fantasi i rörelse. Men när vi ha slutat denna avdelning och det gäller att markera övergången från det raska och livliga till det veka och drömmande, då har jag låtit barnen slå igen sina böcker och efter bästa förmåga själv läst högt för dem fortsättningen. Man kan inte vänta, att barnen lika djupt som läraren själv skola känna med den »resande», när hon väckes ur sina drömmar och står inför den gråa verkligheten. Med anledning av orden »denna boken, som måste vara lärorik och allvarsam och där det inte får finnas ett osant ord», har jag ibland roat mig med att låta barnen göra en överblick av bokens innehåll och yttrat ungefär följande: »Nå, tycker ni, att denna boken har blivit lärorik? Vad har ni t. ex. lärt av den?» — »Är vartenda ord sant då? Vad är det t. ex., som Selma Lagerlöf har diktat ihop, därför att hon tycker det är så roligt?» — »Men är boken allvarlig ändå? Säj något, som är riktigt allvarsamt talat där!» — »Är boken trevlig och lustig också? — Ja, sanningen är den, att en sådan sorts skolbok hade man inte haft förut i Sverige, och en sådan finns inte i något annat land.» Ibland har jag i stället för ett dylikt samtal över det lästa begagnat mig av det osökta tillfälle, som här erbjuder sig, att uppställa liknande frågor för skriftligt besvarande. Om barnen ha blivit ivriga och velat berätta om sina erfarenheter, har jag inte gjort några längre avbrott fördenskull vid första läsningen, utan återkommit till frågan en annan gång. Det kan ju t. ex. inträffa, att något barn har hört farmor eller mormor berätta om seder och bruk från gamla tider, som i kapitlet åsyftas, och då har vederbörande fått i uppgift att ta riktigt bra reda på saken, t. ex. beredning av lin, ljusstöpning, och en annan gång berättat det i klassen. Det har sålunda varit ett utmärkt tillfälle att få ämne för en talövning. Möjligen 18. — Olander.