KAP. XLIX. EN LITEN HERRGÅRD 275 Parallellt med och öster om den sänka, som uppfylles av Mellan-Fryken, går en bred dalgång, och på dess östra sida, vid foten av en hög skogsås, ligger Mårbacka. Man ser därifrån intet vatten, men däremot den jämna, fruktbara dalbottnen, som tydligen i forntiden varit sjö, genomfluten av den lilla ån Ämtan. Vackra bergstoppar, bland dem 'Tossebergsklätten, synas åt norr, och i sydväst lägger man ovillkorligen märke till en intressant brun mosse. Utsikten åt söder från gårdsplan och dor har något domligt på en gång täckt och storslaget över sig. Med de höga pyramidpopplarna i förgrunden är det en tavla, som påminner om Campagnan utanför Rom. Hela denna lilla herrgård och dess historia har Selma Lagerlöf skidrat i boken Liljeeronas hem. Både där och i Gösta Berlings saga kallas den Lövdala. Socknen får namnet Svartsjö efter den uttorkade sjön, ”Svartsjön”. Den gamla herrgårdsbyggningen, som är avbildad i läseboken efter en oljemålning av törf:s morbror, den numera avlidne artisten Kristofer Wallroth, uppfördes 1793 av Selma Lagerlöfs farmors far, prästen Erik Wennervik. Torvtak, såsom det uppgives i en biografi över Selma Lagerlöf, har den i mannaminne inte haft. 'iill år 1889 hade egendomen under ett par hundra år tillhört Selma Lagerlöfs tamilj; men det året blev den såld till främmande. Detta var en stor sorg för Selma Lagerlöf, och hon närde sedan en brinnande önskan att en gång kunna köpa tillbaka den gamla fädernegården. Slutligen, år 1908 vid 50 års ålder, fick hon sin önskan uppfylld, då hon såg sig i stånd att inköpa huvudbyggnaden jämte trädgården och några tunnland äker. Det gamla boningshuset, som under årens lopp hade blivit mycket vanvårdat, blev nu reparerat och tillbyggt, så att det sommaren 1909 stod färdigt som ett vackert och bekvämt sommarhem. De duvor (s. 636), som fordom hade bott på vinden, voro försvunna, men nya började inom kort söka sig till gården och blevo välkomna gäster. Duvorna hade bott på ena gaveln och kattugglan (s. 631) på den andra, mittöver flickorna Lagerlöfs vindsrum. När byggkarlarna grepo sig an med reparation av vinden, lära de ha slagit ihjäl ugglan, som bodde där, men en annan kattuggla höres nu om höstkvällarna i trädgården ropa sitt ”kivitt, kivitt”. — Man älskar än i dag djur på den gården, och katten uppfostras att leva i sämja med höns och duvor. När Selma Lagerlöf övertog sitt fädernehem, var också trädgården i förfall. Mossa och svamp växte på de gamla fruktträden, som hon känd2 så väl vartenda ett. Hon grep sig genast an med att sätta allt i skick. Redan följande år kunde hon som i forna dagar på höstmorgnarna gå ut och själv plocka från träden de klara astrakanerna. Och det trädet, under vilket Nils Holgersson säges ha funnit sitt stora äpple (s. 630), bar också frukt. Tack vare Nobelpriset hade Selma Lagerlöf sedan den