278 VÄRMLAND formar av bleck, som fylldes med smält talg och som gåvo ljus nästan lika fina och släta som nutidens stearinljus. — Jfr det skämtsamma uttrycket ”stöpa ljus” för niga, knixa. 635. Lucia-dagen, den 13 d ber, har särskilt i Värmland brukat firas så, som här beskrives. Festligheten är en kvarleva från den katolska tiden. Lucia var nämligen ett helgon, som ännu i dag åkallas i katolska länder, t. ex. Italien. Olika sägner finnas om henne. En sådan förtäljer, att när hon, som var en ädelboren jungfru, av sin trolovade hade blivit angiven som kristen (under Diokletianus omkr. 304) och man staplade ved runtomkring henne samt tände den med brinnande beck och olja, skadades hon inte därav. Först när hon genomborrades med svärd, uppgav hon andan. — Ovisst är vad den vitklädda möns ljuskrans ursprungligen betecknat. Man har antagit den vara en sinnebild antingen av det bål, som blev tänt kring jungfrun, eller av hennes martyrgloria. — Kammarjungfru var, åtminstone fordom ävensom bland allmogen, i Värmland detsamma som husjungfru. — ...brygga julöl... Man beredde själv maltet av korn på herrgårdarna uti en särskild byggnad, kölnan, snarlik bastun. Särskild bryggerska måste för detta ändamål finnas där. Maltet kunde genom missöden bli dåligt, och då hade man att dras med sämre öl. Märk, att namnet brygghus för nutidens tvättstugor ursprungligen betecknade det rum, där öl, dricka och brännvin bereddes. — Julkusarna eller kakegrisarna lära vara minnen av Frejs galt. Sannolikt var svinet, vars användning var starkt utbredd under sagotiden, ett offerdjur, på samma gång som dess kött var en festrätt. Kakorna blevo måhända en ersättning för själva djuret vid offermåltiden, d. v. s. man tog djurets avbild till offer i st. f. djuret självt. — De kusar, som ha form av ett hjul, anses vara bilder av solen, vilka möjligen skulle ha en magisk verkan som skydd mot onda makter. 636. Vällingklockan har sitt namn av den fordom allmänt till frukost åt drängar och pigor använda vällingen. På en herrgård lär folket efter rytmen ha tolkat klockans maning sålunda: ”Blå välling, sur strömming, lathundar, kom in!” och på en annan: ”Blå välling, sura sill, käre drängar, skynn er in!” — Sannolikt ha barnen exempel att ge på andra ord, som pläga läggas in i den rytmiska ringningen. Jfr professor G. Cederschiölds intressanta bok Rytmens trollmakt s. 171 ff.