KAP. XLIX. EN LITEN HERRGÅRD 277 hackade och knäckta medelst en enarmad hävstång, som är rörligt fastgjord vid linbråkan i sin ena ända och skötes med höger hand. Sedan linet omigen har torkats i bastun, kommer skäktningen, då knipporna hållas över skakstolens rygg eller egg med vänster hand, under det högra handen bearbetar dem med skakstickan eller skäktan, som närmast liknar en bred papperskniv av trä. Medelst skäktan avstrykas skävorna eller agnarna. Efter upprepad torkning gäller det att avskilja de alltför korta tågorna (s. k. blår). De återstående långa tågorna skola sedan läggas parallellt bredvid varandra. Detta sker genom häcklingen. Vid häcklingen drar man linet med handen genom rader av långa järntaggar, som sitta på de s. k. häcklorna, först genom grovhäcklan, så genom finhäcklorna med tätare sittande, finare taggar. Det grövsta blångarnet kallas blaggarn. Gott, häcklat lin bör ha en längd av 60—70 cm. — Linberedningen kräver stora kroppsliga ansträngningar, men detta arbete ansågs av de deltagande mycket roligt. Man hade så bråttom, att man inte ville lämna bastun, utan mat och kaffe måste bäras dit. Särskilt föreskriven präktig mat och dito kaffebröd hörde till dessa dagar, och att få bära dessa godsaker till bastun ansågs mycket avundsvärt. Ty där var ingen brist på glatt skämt, på berättelser och sagor. Av rök från ugnen, damm och skävor voro arbeterskorna kolsvarta i ansiktet, särskilt den, som förestod det hela. Hon kallades av gammalt på skämt- samt Värmlandssätt: ”brua” (bruden). 635. Pigflyttningen skedde av gammalt 24 oktober. Då var i köket på ett med duk belagt bord framsatt smörgåsmat, brännvin, risgrynskaka — ett s. k. flyttkalas. — Ljusstöpningen avser naturligtvis talgljus. Efter höstslakten måste man av talgen förfärdiga ljus för vintern. I förväg hade man spunnit garn av blånor till vekar och snott både sådant garn och det bättre ljusvekegarnet av bomull till passande tjocklek. Enligt Selma Lagerlöfs egen beskrivning tillgick ljusberedningen på följande sätt. Tidigt en morgon började ljusstöpningen, sedan man på köksgolvet lagt alla gamla trasiga mattor man hade. Talgen smältes i en stor gryta i köksspisen. Därpå hälldes den i ett högt, smalt kärl, ”kärnan”. I denna doppades vekarna ner, uppträdda på en sticka, drogos därpå upp, för att de skulle göras raka och talgen stelna. Varje ljussticka hängdes sedan upp mellan rader av stänger, som lågo på ryggarna av köksstolarna. Sticka efter sticka behandlades i tur och ordning på samma sätt. Man fick naturligtvis doppa ljusen många gånger. Om det skulle bli tjocka s. k. ”silverljus” (för silverstakar) kunde man bara ha 5 å 6 på var sticka, eljest flera, t. ex. när man gjorde smala ”dankar” för köksspisen. De ljus, som voro stöpta av den sämsta, sist kvarblivna talgen med blångarnsvekar, sprakade och ”spottade” obehagligt. Alla talgljus måste snoppas, därför att vekarna inte brunno upp, utan sköto upp ur lågan, förmörkade denna, vållade os och andra obehag. — I senare tid använde man också