284 BOHUSLÄN skären ute i havsbandet ser man ofta hela skarvflocken sitta stilla dagen igenom, endast då och då flaxande med vingarna — för att svalka sig, säger skärgårdsbon. Till branta, otillgängliga bergväggar, på västkusten stundom kallade skarvsätrar, komma de i solnedgången för att tillbringa natten. När de bli hungriga, ge de sig ut på en fisketur, men återvända sedan till viloplatsen.” 654. Delfinerna höra till tandvalarnas familj. De ha tänder i bägge käkarna, ett enda spruthål och vanligen ryggfena. Leva av blötdjur och fisk och pläga rovgirigt förfölja sillstimmen. Mycket sällskapliga och livliga djur, ses de ofta ”tumla om” i vattenbrynet, när de följa efter fartygen. Den delfin, som kallas tumlaren, är, kan man säga, det enda valdjur, som hör hemma i våra farvatten. Han är 1,; m. lång, ovan svart, under vitaktig. Om våren vandrar han från Kattegatt genom Öresund in i Östersjön, under hösten och början av vintern vandrar han ut igen. — -”Sillen har kommit till Marstrand!” I verkligheten komma de stora sillstimmen icke förrän i november fram emot Marstrand. I oktober måste båtarna gå flera mil till sjöss, men längre fram på vintern stå stimmen så pass nära land, att fiskebåtarna (nätt och jämnt) synas från Marstrand. Gamla personer minnas däremot hur i forna tider garnen sattes ut inne i själva hamnen (på öns östra sida). Sillstimmen kunna gå fram alldeles uppe i vattenytan och uppfylla sträckor om 10—15 mils bredd. Sjöfarande, som från ångbåtar beskådat dem, säga, att de under ett par timmar njutit av det härligaste med de glä de vita fiskarna farande hit och dit framför fartygets stäv samt glittret från marelden, som de framkallade. — Staden Marstrand, vars namn av folket ännu i dag uttalas: ”Masstrann”, hette ursprungligen Masstrandir, d. v. s. Måsstränderna. — Sillvadarna, som kunna vara några hundra meter långa, äro starka nät med så fina maskor, att sillen ej kan slippa genom dem, och begagnas att omsluta ett fiskstim. Alltefter olika användning och olika inrättning ha de särskilda namn. Somliga, de s. k. stäng- eller landvadarna, äro i ena, nedre, kanten försedda med tyngder, i den andra med flöten, korkbitar, för att de skola ställa sig lodrätt i vattnet. De äro så breda, att de räcka från bottnen upp till vattenytan på den plats, där man vill använda dem, samt så långa, att man med dem kan stänga in ett helt sillstim i en mindre vik. På andra, de s. k. snörpvadarna, som endast begagnas på öppna, djupa havet och ej nå till bottnen, löpa starka tåg genom kanterna, så att om vaden från båten utlägges i en rundel omkring sillstimmet och tågen i nedre kanten sedan genast dragas tillsammans, blir vaden hopsnörpt och stimmet runtom och nedtill inneslutet som i en säck eller jättehåv, varur fisken kan upphämtas.