Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - § 7. Guldåldern. Dvergars och menniskors skapelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blotta emanationer ur Odins väsende; de utgå från honom
och föreställa blott andra sidor af den guddomliga
magten. Deraf följer också, att de härledda väsendena ej
äro de samma: Vile icke den samma som Höne, Ve icke
den samma som Loder. Om de vore de samma, så
funnes intet skäl att gifva dem olika namn; men detta
var naturligt, när man skulle gifva uttryck åt olika
verksamhetsarter.
Höne förekommer några gånger i sällskap med Odin,
ehuru han såsom gislan kom till vanerne (se § 11) och af
dem gjordes till herskare. Vid menniskans skapelse gifver
han henne känsla och förstånd, under det han hos vanerne
framstår såsom enfaldig, den der utan Mimes råd intet
vet att sköta. I synnerhet förmår han intet utan Odin.
Efter Ragnarök skall han återvända i den pånyttfödda
verlden. Loder kallas äfven Lopt (fn. Loptr, af lopt, luft)
och är då den samme som Loke (se § 24). Loder är
Loke, medan han ännu i tidens begynnelse var Odins
fosterbroder. Loder utbreder sig såsom den stilla, milda,
osynliga flamman genom menniskans ådror, Loke såsom
den förtärande elden i jordens inre. Båda äro uttryck
för sinligheten: Loder är den sinliga kraft, som
framkallar och utvecklar lifvet; Loke den våldsamma
sinligheten, som förderfvar och ödelägger det. När Höne
icke är hos Odin, så är han dum; när Loke öfvergaf
Odin, så blef han ond (Petersen, sid. 69—70).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
