Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI. Bollspelet på Rydbergs torg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Åt Apollonides skrattade man nu åter. Man skrattade
alldeles häjdlöst, då man såg huru illa tilltygad
hans drägt var. Den åtsittande rocken hade spruckit
i nästan alla sömmar och hängde i trasor. Det ena
skörtet var afrifvet. Benkläderna voro nästan ännu
värre tilltygade. Den höga hufvudbonaden hade fått
flera bucklor och tog sig utomordentligt löjlig
ut. Det var omöjligt att undertrycka sin skrattlust,
när man såg denna sorgliga skepnad.
»Han ser ut som en drucken slagskämpe för fem hundra
år sedan,» sade fornforskaren.
»Lefve Warm-Blasius!» skallade det åter.
»Han väljes bestämdt till riksdagsman,» sades det i
hopen. »Majornas valmän äro nästan mangrant här.»
När täflingen slutats genom ett oöfverträffligt
kast af Oxygen, tyckte tant Vera sig märka en
glädjeblixt i Aromasias ögon, men strax därefter
skyndade konstnärinnan sig fram till Apollonides,
fattade hans hand och sade några vänliga ord.
Skalden kände sig lycklig, smålog i sina trasor,
böjde sig ned och kyste Aromasias hand. Denna
artighetsbetygelse väckte ytterligare munterhet
i folkhopen.
»Har ni sett? den token kysser ett fruntimmer på
hand! Så löjligt!»
»Han måste ej vara riktigt slug.»
Aromasia drog rodnande undan sin hand, fattade tant
Veras arm och lemnade torget.
Oxygen kastade efter henne en blick som på gammalt
romanspråk skulle hafva kallats glödande. Men glöden
slocknade, och Oxygen utropade med vemod:
»Hvarför skall hon vara en sådan forntidskvinna?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
