| 97 |
Det var på en lekplats midt i Göteborg, ungefär där »exercisheden» i forntiden haft sitt läge. Göteborg hade många sådana platser, på hvilka ungdomen samlade sig till bollkastning, kapplöpning, brottning och andra »manliga idrotter», såsom det fordom hette, då blott den manliga delen af ungdomen företog sådana öfningar. Nu mera deltogo i dem så väl flickor som gossar, unga kvinnor och ynglingar, till och med äldre personer af bägge könen. Sådana lekplatser funnos i alla samhällen, så väl i städerna som på landsbygden, och de underhöllos på statens bekostnad. Folkförsamlingen beviljade till det ändamålet ganska stora summor, och om meningarne ofta voro delade i afseende på andra anslag, uppstod aldrig någon meningsolikhet i frågan om lekplatsernas nödvändighet. Man visste, att man icke kunde undvara dem, ty erfarenheten hade redan i några hundra år tillräckligt visat de fördelar de skänkte samhället.
Långt innan staten tog saken om hand, hade Göteborg börjat anlägga sådana lekplatser, och dess föredöme följdes, om icke så snart, dock slutligen af Stockholm och några andra städer. Stockholms stadsfullmäktige hade visserligen behöft ett par hundra år, innan
| 98 |
»Med Göteborg kan ingen täfla,» hette det i detta, liksom i alla andra fall.
Ofvan nämde plats i den skandinaviska hufvudstaden hade namnet Rydbergs torg och var onekligen ganska ändamålsenlig, visserligen omgifven af mycket höga hus, men likväl, tack vare bolaget för temperatur-reglering, tämligen luftig, sval om sommaren och ljum vintertiden, utom på de dagar då de stora snöbollkastningarne företogos, då luften icke fick vara alt för mild.
Men nu var det sommar och nu njöt man af svalkan på torget. Det var en af årets tretio fridagar, helgdagar skulle man i forntiden hafva sagt. En stor del af Göteborgs invånare hade gått till stadens uppbyggelsesalar, af hvilka det fans ett stort antal och i hvilka höllos föredrag, motsvarande forntidens predikningar, samt där man roade sig med samtal i allvarliga ämnen, öfverlade om åtskilliga frågor och i allmänhet sökte förströelser af betydelsefullare slag än de som bjödos i de hvardagliga förlustelseställena.
Dessa tretio fridagar nytjades allmänt som hvilodagar. Alla andra helgdagar voro för länge sedan afskaffade. De gamle katolske annandagarne hade indragits redan i slutet af det nittonde århundradet, likväl icke förr än efter en ganska het strid på då varande riksdagar. Ett par hundra år därefter försvunno de gamle söndagarne, men som arbetaren onekligen är i behof af en hvilodag då och då, infördes de i fråga
| 99 |
Oaktadt ett stort antal af stadens invånare infunnit sig i uppbyggelsesalarne, stodo lekplatserna ingalunda tomma, och Rydbergs torg var i synnerhet fyldt af en glad och liflig ungdomsskara. Bollspelet var i full gång.
»Hvilka äro de bägge fruntimren där på bänken?» frågade en af spelarne sin närmaste man. »Den yngre deltog nyss i spelet. Hon ser bra ut.»
»Det är fröken Ozodes, den kända konstnärinnan,» svarade den tillfrågade. »Det äldre fruntimret lär vara en slägting till henne.»
»Så! Hon har väl kommit hit för valet till folkförsamlingen?»
»Sannolikt, men hon lär också ämna gifva konsert här.»
»På luktklaver! Det lär redan vara föråldradt. Den nya hjärnorgeln tränger nog ut doftackorderna.»
»Det är väl ännu ej så säkert. Fröken Ozodes är en stor konstnärinna.»
»Se så, passa på spelet!»
Bollkastarne gjorde stora ansträngningar. Det ena vackra kastet aflöste det andra. Kroppsrörelsen spände musklerna, färgade kinderna, tände eld i blickarne. Skrattsalvorna, uppmuntringsropen, lifligheten ökades ständigt. Lekplatsen bjöd på en vacker tafla.
»Jag tror, att göteborgarne äro nästan lika raska bollspelare som stockholmarne,» sade tant Vera.
»Det tror jag knapt,» menade Aromasia, »men roligt är det likväl att se deras säkra kast. Jag ångrar icke, att jag lät öfvertala mig att följa med hit.»
| 100 |
Tant Vera hade slutligen lyckats rycka Aromasia ur hennes sorgsna ensamhet och förmått henne att följa sig till Göteborg för att där gifva konsert, men ännu icke kunnat öfvertala henne att uppträda på den stora, allmänna valförsamling som skulle föregå riksdagsvalet.
»På ett stort valmöte har jag icke lust att visa mig,» sade Aromasia.
»Jag börjar tro, att Oxygen har rätt,» yttrade den gamla, »då han skyller dig för att hysa forntida åsigter. I våra dagar bör en kvinna ej känna motvilja för att arbeta på sin framgång.»
»Väljer man mig, så tager jag emot valet,» förklarade Aromasia, »men själf gör jag ingenting för att få de flästa rösterna.»
»Så hette det också i forntiden,» invände tant Vera. »Men det var någon gång falsk blygsamhet, oftare kanske bara skrymteri. Vår tid borde visa sig sannare och ärligare. Har du dess utom glömt hvad som sannolikt är den verkliga orsaken till Oxygens plötsliga beslut att försöka låta välja sig i ditt ställe?»
»Glömt! Nej visst icke!» utropade Aromasia och rodnade starkt. »Jag har själf läst det bref som ni hittade i eder salong den natt då Oxygen öfverraskade mig med sitt besynnerliga uppförande.»
»Och det brefvet kan ej vara till någon annan än honom samt ej från någon annan än en person som söker skada dig. Jag har mer än en orsak att tro, det fröken Rosendoft är den som skrifvit brefvet, ehuru hennes planer i det fallet synas mig obegripliga.»
»Men om Oxygen låtit förleda sig af det falska brefvet och således handlar af svartsjuka, visar det ju, att han verkligen älskar mig,» invände Aromasia hvilken
| 101 |
»Och därför vill du kanske draga dig till baka till hans förmån?» sporde tant Vera, icke utan ett spefullt uttryck.
»Jag drager mig ju icke till baka,» invände Aromasia; »men på ett offentligt valmöte uppträder jag icke mot Oxygen.»
»Hvilken dårskap! Du är sannerligen bra långt efter din tid, min kära Aromasia.»
»Försakelse är kvinnans uppgift,» hviskade den unga flickan.
»Hvar har du läst den satsen?» frågade tant Vera med mycken förvåning.
»Jag läste den i en af min kära tants böcker, i ett gammalt vördnadsvärdt arbete från adertonhundratalet.»
»Vackert vördnadsvärdt! Du kan vara säker på, att den boken är skrifven af en karl och på en tid, då karlarne trodde sig skapade till företräde framför kvinnorna. Det var länge sedan man trodde på sådana framställningar.»
»Jag har sedan läst en annan gammal bok, af en annan författare som också lefde mer än fem hundra år före vår tid och som hette Balzac. Han hade ett stort namn. Han säger, att den kvinna som fogar sig i sitt öde, som gråter och förlåter samt blott lefver i sina minnen har den rätta kärleken, den stolta kärlek som lefver af sin smärta och dör däraf. Många andra författare, nästan alla på den tiden, skulle jag tro, uttrycka sig på samma sätt.»
»Och du tror på dem?»
»Ja, jag har behof, tycker jag, att tro på deras framställningar.»
| 102 |
»Då är du förlorad, min stackars Aromasia. De gamla lefde under intryck af en falsk verldsåskådning, med tankar och känslor som skulle hafva fördärfvat hela mänskligheten, om icke motsatta åsigter i tid gjort sig gällande, och en friskare vind rensat luften. Kvinnans uppgift är icke mer än mannens att försaka. Det borde du veta lika väl som jag.»
Bollspelarne upphäfde väldiga glädjerop. En af de unga flickorna hade gjort ett kast som öfverträffade alla de andra spelarnes. Samtliga erkände hennes öfverlägsenhet, och torget återljöd af segervinnerskans lof.
»Hör du?» sade tant Vera och betraktade Aromasia med jublande blickar. »Det var en flicka som vann seger. Det hade väl forntidens manlige författare och styrande viljor också funnit otillbörligt, att icke säga oanständigt. Skulle den skickliga bollspelerskan kanske försaka segern emedan hon är kvinna? Hennes öga är säkert, hennes språng är lätt och fleråriga kroppsöfningar hafva gjort hennes arm stark. Ögat är likväl fullt ut så mildt som hos forntidens ungmör, och armen är lika vacker. Hon har alla egenskaper som fordras af en skicklig bollkastare. Vill du, att hon ej skulle draga nytta af dessa fördelar, blott för det hon icke hör till det manliga slägtet?»
»Det vill jag visst icke,» svarade Aromasia med ifver. »Jag har ju själf nyss deltagit i bollspelet. Man säger, att ej häller jag är så oskicklig.»
»Nå vill du, att den skickliga bollspelerskan skall draga sig till baka, i fall den yngling hon älskar träder fram för att täfla?»
»Nej, men ej häller skall hon lägga sig vinn om att försvåra ynglingens framgång.»
»Jag förstår dig icke. Du bör väl icke vika för
| 103 |
»Ja, det är Oxygens bevekelsegrund som jag icke fattar.»
»Hm!» sade tant Vera, sedan hon några ögonblick forskande betraktat det sorgsna uttrycket i Aromasias anlete. »Mitt barn, du är icke den starka kvinna jag trodde dig vara. Du vet, att Oxygen fattat en ovärdig misstanke mot dig.»
»Det vore dock för mycket sorgligt att tro,» invände Aromasia, »det enskilda förhållanden kunde inverka på handlingar som borde hafva sin grund blott i fosterlandskänsla och allvarlig håg att gagna det allmänna.»
»Sådana inflytanden hafva funnits i alla tider och från dem lär mänskligheten väl aldrig kunna frigöra sig,» yttrade tant Vera eftertänksamt.
»Då äro vi ju icke bättre än våra föregångare,» anmärkte Aromasia.
»Nej, i det fallet visst icke, men vi äro ej häller sämre. Om förhållandet mellan man och kvinna nu mer tyckes hafva större inflytande i det offentliga, är det likväl icke något nytt. Vi kvinnor nödgas nu öppet framträda, och däraf lider icke samhället. Det inflytande som kvinnan i alla tider sökt skaffa sig kunde fordom endast erhållas genom ränker i det tysta, genom list och allehanda svek. Sådant sker visserligen ännu och kommer sannolikt ständigt att ske, men det motverkas i hög grad af den offentlighet hvilken kastar sitt ljus äfven öfver kvinnans handlingar ... Var icke svag, mitt barn, och tro fram för alt ej att försakelse skulle vara vårt köns uppgift.»
| 104 |
Aromasia tycktes icke med samma uppmärksamhet som vanligt lyssna till den gamlas ord. Hennes blickar voro fästa på bollkastarne som börjat ett nytt spel. Detta tycktes i högre mått än det föregående draga till sig den unga flickans deltagande. Riktningen af hennes blickar följdes af tant Vera hvilken efter någon tystnad utropade:
»Ah, det är Oxygen som blandat sig i leken! Han är en utmärkt bollkastare. Se, med hvilken uppmärksamhet man följer hans slag.»
Väderlekstillverkaren var skicklig i alla kroppsöfningar och hade ofta vunnit pris på de stockholmska lekplatserne, där man högt värderade i synnerhet hans stora förmåga i bollspelet. Denna dag tyckes han vilja visa sig ännu skickligare än vanligt och gjorde verkligt förvånande kast under medspelarnes och åskådarnes växande bifall.
»Den där Warm-Blasius är en flink karl,» sade en åskådare.
»Lika hemmastadd i bollkastning som i att tala på valmöten,» yttrade en annan. »Jag hörde honom i går. Hans mekanik är verkligen förvånande.»
»Hans val är väl tämligen afgjordt.»
»Icke så helt och hållet, skulle jag tro.»
»Hvem är den där underliga skepnaden?»
»Det tyckes vara Apollonides, poet-maskinisten. Men så han styrt ut sig!»
Apollonides hade trädt fram bland bollkastarne och förklarat sig vilja våga en dust med själfva Oxygen hvilken tycktes vara den skickligaste af alla spelarne. För att skilja sig från alla andra, hade han klädt sig i en drägt som måste väcka uppseende och hvilken han låtit
| 105 |
Han bar en tätt åtsittande rock af svart färg hvilken var tvärt afskuren framtill, under det långa skört nedföllo från ryggen och kyste knävecken. Benkläderna voro lika tätt åtsittande och gingo ända ned till fotknölarne.
»Kan man tänka sig en obekvämare drägt!» hördes från flera håll i folkmängden.
»Och i den utrustningen ämnar han spela boll! Det är ju galenskap.»
Skaldens hals var omlindad af ett stycke hvitt tyg och på hufvudet bar han en hög, svart, glänsande cylinder hvilken väckte mycken munterhet.
»Jag har sett den där drägten på teatern,» anmärkte någon, »men icke kunde jag tro, att en förnuftig människa ville uppträda så där offentligt.»
»Det är hvad man för fem hundra år sedan kallade en sällskapsdrägt,» förklarade en fornforskare. »Sådana där plagg nytjades länge nog af våra förfäder, innan de lärde sig inse både det löjliga och obekväma i den utrustningen.»
Apollonides tycktes emellertid vara helt stolt öfver sin klädsel och finna nöje i den uppmärksamhet han väckte. Det var svårt på den tiden att väcka uppseende. Likheten i kläder hade följt med likheten i samhällsställning, och ingen tänkte gärna på att i det yttre skilja sig från alla andra. Det var endast den som gjorde de mesta uppfinningarne och i synnerhet den som uttänkt nya medel till allmän förkofran och framåtskridande som kunde få folk att tala om sig och att särskildt betrakta sig. Visade uppfinningen sig vara mindre användbar,
| 106 |
Men att styra ut sig så där som Apollonides nu gjort kunde endast väcka löje. Det tycktes dock föga bekymra honom. Han syntes tvärt om smickrad af det skratt han hörde, då han gick omkring bland folket och lyfte på sin höga hufvudbonad för att hälsa på sina bekanta.
»De veta icke hvad en sådan drägt uträttat i forna dagar,» sade han, då han stannade framför tant Vera och Aromasia, gjorde en djup bugning, blottade sitt hufvud och under de omkringståendes skrattsalvor sänkte hufvudbonaden ned åt marken.
Han förmodade, att den sköna Aromasia icke ville neka honom att vara hennes riddare och att till hennes ära våga en täflan med bollspelets förnämste kämpe.
»Aromasia skulle nog våga själf inlåta sig i en sådan täflan,» förklarade det gamla fruntimret, men den unga konstnärinnan smålog endast utan att yttra något.
»Det där har ingen betydelse i vår tid,» fortfor tant Vera. »Nu för kvinnan själf sin talan och utkämpar själf sin strid.»
»Vår svärmiske poet-maskinist har ingen kunskap i historien,» sade fornforskaren som hört Apollonides framställning. »Han kläder sig som en sällskapsman för fem hundra år sedan, men vill handla som en riddare för mer än tusen år till baka.»
Apollonides lät icke några anmärkningar inverka på sig. Han tog Aromasias tystnad för bifall, gjorde en ännu djupare bugning, sänkte sin hufvudbonad ännu närmare marken och trädde därefter fram midt på torget, utropande:
»För den sköna Aromasia slår jag min boll och
| 107 |
Oxygen betraktade honom med harmsna blickar, men tycktes slutligen finna uppträdet löjligt och antog skrattande utmaningen.
»Poeten är lika djärf som löjlig,» hette det bland mängden, men så ordnades platserna för de bägge motståndarne, och täflingen började.
Apollonides var icke oskicklig i bollkastning, och ehuru den obekväma drägten synbarligen besvärade honom, höll han sig likväl länge i jämnhöjd med sin starke motståndare. Man tillropade honom många uppmuntringar och bifallsord och hade nästan glömt hans första löjliga framträdande.
Aromasia följde spelet med stor uppmärksamhet och hörde ej på sin gamla fränkas många anmärkningar öfver Apollonides opassande uppförande. När hennes riddare gjorde ett vackert kast, tycktes hennes blickar tillvinka honom ett tacksamt bifall, men när motståndaren slog ett ännu vackrare, lyste hennes blickar ej mindre uppmuntrande.
»För hvem känner hon egentligen deltagande?» sade den gamla för sig själf. »Åt hvem önskar hon segern? ... Sannerligen jag förstår henne.»
Apollonides hand började mattas. Den trånga drägten nekade honom ytterligare ansträngningar. Hans kast voro alt kraftlösare och förfelade målet. Han hörde ej mer några bifallsrop från de kringstående, ej häller någon uppmuntran. Bifallet och uppmuntran tillföllo hans motståndare ensam.
Slutligen höjdes ett väldigt fröjderop, Oxygen hade fullständigt besegrat sin medtäflare.
»Lefve Warm-Blasius!» skallade det öfver torget.
| 108 |
Åt Apollonides skrattade man nu åter. Man skrattade alldeles häjdlöst, då man såg huru illa tilltygad hans drägt var. Den åtsittande rocken hade spruckit i nästan alla sömmar och hängde i trasor. Det ena skörtet var afrifvet. Benkläderna voro nästan ännu värre tilltygade. Den höga hufvudbonaden hade fått flera bucklor och tog sig utomordentligt löjlig ut. Det var omöjligt att undertrycka sin skrattlust, när man såg denna sorgliga skepnad.
»Han ser ut som en drucken slagskämpe för fem hundra år sedan,» sade fornforskaren.
»Lefve Warm-Blasius!» skallade det åter.
»Han väljes bestämdt till riksdagsman,» sades det i hopen. »Majornas valmän äro nästan mangrant här.»
När täflingen slutats genom ett oöfverträffligt kast af Oxygen, tyckte tant Vera sig märka en glädjeblixt i Aromasias ögon, men strax därefter skyndade konstnärinnan sig fram till Apollonides, fattade hans hand och sade några vänliga ord.
Skalden kände sig lycklig, smålog i sina trasor, böjde sig ned och kyste Aromasias hand. Denna artighetsbetygelse väckte ytterligare munterhet i folkhopen.
»Har ni sett? den token kysser ett fruntimmer på hand! Så löjligt!»
»Han måste ej vara riktigt slug.»
Aromasia drog rodnande undan sin hand, fattade tant Veras arm och lemnade torget.
Oxygen kastade efter henne en blick som på gammalt romanspråk skulle hafva kallats glödande. Men glöden slocknade, och Oxygen utropade med vemod:
»Hvarför skall hon vara en sådan forntidskvinna?»
