Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXII. Safirgrottan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
salen verkligen tycktes bebodd. Vid en af de
skimrande väggarne satt en man framför ett af musslor,
sjöstjärnor, ostron och andra hafsdjur af mindre slag
konstrikt sammansatt bord, på hvilket ritningar,
modeller, små maskiner o. s. v. lågo kringspridda
eller, stodo uppradade i viss ordning.
Mannen satt lutad öfver sitt arbete. Ögonen
stirrade på en liten maskin som stod närmast honom
på bordskifvan. Hufvudet hvilade med rynkad panna i
hans ena hand. Den andra handen ritade några figurer
på ett papper.
Det var väl trollkarlen själf, ägaren af detta förtrollade
slott, herskaren öfver alla dessa blixtrande skatter?
Han såg upp, märkte att han ej vore ensam, stirrade på Aromasia,
syntes lika häpen som denna och utropade för sig själf:
»Skulle viljetvingaren verkligen hafva fullbordat sitt värf!»
»Oxygen!» utbrast Aromasia och stannade just då hon
ämnat se sig närmare omkring i den prunkande salen.
De voro bägge lika öfverraskade, tycktes det. Men
Oxygen hemtade sig först, sprang upp från sin plats
och skyndade med öppnad famn mot Aromasia, liksom
öfvertygad, att hon genast skulle kasta sig i hans armar.
»Du kommer då ändtligen» utropade han. »Jag har då
lyckats tvinga din vilja?»
Men han häjdade sig och stannade hastigt med ännu
utsträckta armar. Aromasia skyndade icke i hans
famn. Hon stod stilla och betraktade honom med blickar,
hvilkas uttryck Oxygen ej förmådde tolka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
