| 253 |
»Man färdas mycket fort på det här sättet,» sade kamrer Kvist till sin följeslagare en dag, då de gjort en längre utflygt i luften, »men jag tror nästan, att jag föredrager de gamla åkaredroskorna.»
»Ni är en oförbätterlig forntidsmänniska,» svarade Hemisfärion. »Om Oxygen hörde er, skulle han bittert ångra, att han väckte upp er ur den långa, femhundraårs sömnen.
»Ack, att jag icke mer får träffa honom! Det är som saknade jag en gammal bekant. Kommer hr Oxygen icke till Stockholm?»
»Nej, han har föresatt sig att icke se dagsljuset förr än på andra sidan jordklotet. Jag har ju talat om för er hans och den sköna Aromasias kärlekshistoria?»
»Ni har icke talat om något annat under desse dagar, tycker jag. Men icke är det en ordentlig kärlekshistoria. Kan man tänka sig, att en ung flicka, som tycker om en ung, vacker och hygglig karl hvilken mycket väl har råd att gifta sig och föda hustru och barn, ger den unge karlen en korg bara för att han varit litet svartsjuk eller för att han icke krusat nog för hennes så kallade själfständighetskänsla? Och så går den unga, vackra flickan och låter välja in sig i riksdagen för att där glömma sin kärlek! Aldrig har jag väl förr hört något så tokigt.»
»Aromasia har redan utmärkt sig inom folkförsamlingen,» erinrade Hemisfärion.
»Det är ännu tokigare,» menade kamrern.
| 254 |
Tokigast af alt fann han dock, att han ej mer kunde hitta reda på Skeppargatan eller att ingen människa hört talas om operakällaren eller om Blanchs och Berns kaféer. Alt var förändradt, så oigenkänligt, att kamrern kände sig förtviflad.
En dag kom han dock hem till Lidingsbärgsgatan, där han bodde hos Hemisfärion och omtalade med glädjestrålande anlete, att han ändtligen funnit en liten del af Stockholm, som vore fullkomligt lik sig, helt och hållet som för fem hundra år sedan.
»Det är Helgeandsholmen!» utropade han.
Hemisfärion lyckönskade kamrern till att hafva träffat en gammal bekant och ämnade ingå i en vetenskaplig afhandling om orsaken till den gamle Helgeansholmens oföränderlighet i alla tiders skiften, då han hindrades af ett besök.
Det var fröken Rosendoft som kom för att se stället, där den af henne så högt älskade Apollonides slutat sina dagar. Fru Skarpman-Stormfågel var som vanligt i hennes sällskap. Den senare hade ingen annan sysselsättning. Några tillfällen till valränker hade icke på den senaste tiden erbjudit sig. Men hon hoppades på bättre tider.
Kamrern var redan bekant med de båda fruntimren. Ryktet förkunnade till och med, att han kanske skulle gifta sig med en af dem, fastän man icke visste med hvilken.
Fröken Rosendoft tycktes dock icke vilja tänka på något annat än sin käre skalds aska, hvilken hon gömde i en konstrik vas af ett fornåldrigt ämne, af det slag som flera hundra år förut tillverkades vid Rörstrands och Gustafsbärgs fabriker, de i den gamla nordiska konstslöjdens historia mest kända och värderade tillverkningsanstalter i Skandinavien.
| 255 |
Kamren sade sig mycket väl känna till dessa fabriker.
»Det är en helt liten vas,» sade fröken Rosendoft. »Apollonides’ aska väger ej mer än två kilos. Ett konstverk från den forntid som han så mycket älskade är ju mest värdigt att förvara den olycklige skaldens öfverlefvor.»
»Min vän Kvist,» sade fru Skarpman-Stormfågel. Hon hade redan hunnit så långt i förtrolighet, att hon på det sättet tilltalade mannen från adertonhundratalet »Min vän Kvist, ni är ju egentligen mycket gammal, men ni bär edra år med heder.»
»Tack vare doktor Schulze-Müller,» inföll Hemisfärion.
»En sådan doktor kunde ni behöfva, så vidt det icke redan vore alt för sent,» utropade fru Skarpman-Stormfågel skarpt och spetsigt till den gamle vetenskapsmannen.
Denne tackade för välönskningen, men förklarade, att han ingalunda vore i behof af någon doktor Schulze-Müller, emedan han inom några dagar skulle få sin nya verldsrymdfarare färdig och gifva sig af på jagt efter den kula som den olycklige Apollonides släpt ut.
»Min vän Kvist,» återtog fru Skarpman-Stormfågel och närmade sig kamrern, »jag vet ej huru det kommer sig, men jag tycker, att jag varit bekant med er i många år.»
»Gamla minnen från adertonhundratalet,» anmärkte Hemisfärion.
Fru Skarpman-Stormfågel låtsade icke höra anmärkningen.
»Jag tycker, att ni deltagit i alla våra öden,» fortfor hon, »varit en af vår krets och sällskapat med oss öfver alt.»
»Fru Skarpman har rätt,» sade kamrern. »Jag vet ej häller, huru det kommer sig, men jag tycker mig
| 256 |
Hemisfärion log med ett besynnerligt uttryck. Kamrern såg förvånad, nästan skrämd på honom.
»Det förefaller mig som jag sett också hr Hemisfärion förut,» sade han och kunde ej vända sina blickar från den gamle hvilken fortfor med sitt underliga leende. »Men det var på ett annat ställe. Det var första gången på Trocadero 1878, en het junidag, då jag läskade mig med ett glas öl hos algererne, och då en annan som också läskade sig på samma ställe med samma dryck inledde bekantskap med mig ... Men ... då hette ni icke Hemisfärion, utan Schulze-Müller.»
Den gamle vetenskapsmannen log ännu finare på sitt underliga sätt. Fröken Rosendoft sprang upp och sade sig vilja skynda hem för att se efter Apollonides’ aska. Fru Skarpman-Stormfågel tycktes vilja falla om halsen på kamrern.
»Hu då!» utropade denne. »Det var väl ändock en dröm. Jag bor ju
ännu på Hôtel de la Tamise vid Rue d’Alger ... Champeaux, folkfesten,
kaféerna, fyrverkeriet .... Sannerligen jag vet hvad som är dröm och
hvad som är verklighet.»
