En morgon när Angela vaknade stod Mat inne i rummet och stirrade på henne med en underligt nyfiken blick.
Hon hade just tagit Angelas skor i handen för att bära ut och borsta dem.
-Vad är det? sade Angela, ännu inte riktigt vaken.
-Å, ingenting just, sade Mat och försvann hastigt som om hon haft ont samvete.
Men nu vaknade Angela riktigt, och den där nyfikna blicken i flickans ögon dröjde kvar i rummet och kom henne att känna sig obehaglig till mods. Hon kunde ju inte veta att Adèle ivrigt uppmanat jungfrun att följa alla Angelas förehavanden för att sedan berätta för henne vad som skedde på herrgården. Sedan den där morgonen Angela svimmat nästan i Adèles armar voro Adèles misstankar väckta. Och när hon inte själv kunde spionera, sände hon denna Mat, som svällde av alla de kakor hon stoppade till henne.
Angela gick fram till fönstret och såg ut. Det hängde moln över jorden. När hon öppnade fönstret, var luften tung av dem. Angela suckade litet. Hon tankte på att snart skulle inte hon och Petra vara ensamma längre. Snart skulle mycket folk komma hit till Eka och Ekered för att fira det där dubbelbröllopet. Hittills hade Petra och Angela levat i en lugn och fridfull värld. Deras tankar voro hos barnet som skulle komma. De voro ensamma, som om de verkligen bott pa en ö som var långt borta från människornas myllrande stränder. Men så skulle det inte få fortfara. Mats blick hade varit fylld av en spejande nyfikenhet. Skulle också de andra nyfiket granska Angela och tycka att hon förändrats? Men hon var inte förändrad, inte särdeles mycket, till det yttre åtminstone. Snart var hon inne i sitt havandeskaps fjärde månad. Hon kunde ha en löst sittande klänning på bröllopsfesten, så skulle de ej kunna se det på henne. Det kändes ändå som en lättnad. Blygdes hon då? Nej, men hemligheten var hennes och Petras.
Somliga dagar äro molnen som hänga över jorden så tunga och grå att de tränga in i en. Så var det denna dag för Angela. Hon tyckte det var svårt att andas. Hon gick ut i parken, men de nakna träden gåvo henne icke något skydd. Hon såg Adèle kika ut från sitt fönster. Hennes blickar följde Angela. Då gjorde Angela en liten förtvivlad åtbörd och sprang ned mot sjön.
Ingen hade dragit upp båten på land. Angela steg i den och lossade årorna. Hon ville bort. Hon längtade efter en plats, där inga blickar kunde nå henne. Hon rodde över till ön. Hon tyckte att den mitt i allt detta betryckande grå vänligt vinkade åt henne. Slöt hon bara ögonen, föreställde hon sig ön grönskande, fylld av blommor som på sommaren. Den väntade på henne, hennes sagoö. Den skulle svepa henne i grönt lövverk, och träden skulle susa och berätta något för henne.
Men när hon kom ut till ön, hade alla blommor vissnat och trädens grenar sträckte sig som tiggande oroliga händer mot henne. Då fick Angela tårar i ögonen, men hon gick ändå i land.
Där kröpo dimmor omkring borta vid Eka. Snart dolde de stranden där borta för henne. De höga vasstråna som blivit mörkbruna i topparna inhägnade ön som ett taggigt staket. Nu var Angela ensam. Hon trodde att det skulle göra henne gott. Trycket omkring hennes hjärta skulle lätta.
Men hon såg sig hjälplöst omkring. Hela denna tid hade hon varit nöjd och lycklig. Hon hade varit glad att få bo här på landet med Petra. Kanske var det tanken på människorna som skulle komma, som gjorde henne ängslig. Eller var det kanske detta att det skulle firas bröllop? Hon borde väl dock stå utanför sådant. Hennes väg var utstakad. Hon skulle gå den ensam.
Hon blev stående där ute och lyssnade till vågorna som slogo mot stenarna.
Vassen böljade sakta av dem. Och fastän träden inte längre grönskade och inga blommor växte vid hennes fötter, kom sommaren tillbaka till henne. Den slog mot hennes hjärta som vågorna nu mot stranden. Den var fylld av ljuvlighet och Thomas Mellers röst. Men det varade endast en sekund. Så var hon åter ensam, och Thomas var långt borta i ett annat land.
Då började hon gå runt ön. Bland vissna löv och mossa trampade hennes fötter upp en smal liten stig. Hon var
en fånge, dömd att gå i en ring runt, runt. Och själva denna cirkel var till slut hon själv, en rund tom ring som
ingen skulle fylla. Ty hon brann ju av längtan efter Thomas Meller. Hon hade glömt honom för barnets skull,
men nu kom minnet av honom åter över henne. Hon sträckte ut armarna och slöt dem om sig själv i ett förtvivlat
grepp. Ack, om hon bara för ett ögonblick åter kunnat få smyga sig in i Thomas Mellers famn. Hon ville ha
kärlek! Hon ville ha ömhet! Hon ville att han igen skulle lägga sig över henne och ta henne på nytt! Hon skrek
förtvivlat:
-Thomas!
Men vågorna tystade hennes rop i sitt vänliga sorl.
Då kröp hon ihop under ett träd. Hon kände smärtor i underlivet. Hennes starka längtan rev upp hennes kropp. Hon var inte tom. Under sitt ångestfulla hjärta bar hon ett nytt liv som väntade på att få födas. Men nu förskräcktes hon för detta väsen som tagit sin plats i henne. Det sög hennes blod. Det fordrade hennes kraft. Hon blev rädd, så förfärad att hon ville riva ut det. Hon var ju icke längre en människa. Hon var ett underligt dubbelväsen. En besynnerlig tvillingplanta. Hon såg ett annat ansikte spegla sig i hennes eget. Hon var två! Och hon grät över det.
Men där hon satt och ömkade sig själv, kom hon att tänka på detta, varom hennes döde farbror Hans brukat tala
- hur han ofta längtade efter att kunna ta sin bostad i ett annat väsen, i en ny varelse, och se ut i livet igen med
denna andra varelses klara ögon. Hur brinnande hade han inte trängtat efter detta! Det skulle vara som ett
förnyelsens under, hade han sagt. Men var det inte just detta som skulle ske med Angela själv nu? Denna tanke
gav henne en smula tröst. I en annan liten människa skulle hon på nytt uppleva sig själv. Det var oförklarligt.
Hon kunde ju alls inte fatta det. Men hur mycket kunde hon fatta av vad som skedde omkring henne? Dagen blir
till natt. Stjärnorna tändas. En vind ilar genom träden. En skugga faller över marken. I morgongryningen
börjar en fågel sjunga. Ibland när dagen redan är där och solen stigit upp synes den svaga lysande randen av
nattens måne dröja kvar i dagsljuset. Vad är det? Vad betyda alla dessa himmelens lysande tecken? Hemligheter.
Människorna draga sina smutsiga fötter över marken. En ren dagg tvättar åter bort spåren. Ett litet barn födes i
en tung kvinnokropp. När det slutligen slår upp sina ögon speglas i dem månen som dröjer kvar, solen som
beständigt lyser. Och barnet ler därför att det nyss var därborta mitt inne i alla dessa hemligheter. Men snart
glömmer barnet åter. En hinna fördunklar ögonen. Alla livets vardagar klänga sig
fast vid det.
Mitt barn skall veta, tänkte Angela och blickade oroligt omkring sig. Nu slumrar dess själ därborta. Men den kommer snart till mig. Jag skall vårda den så gott jag kan, och den skall lära mig allt.
Och åter sträckte hon ut sina svaga armar. Nu tänkte hon inte längre på sin älskade. Hon öppnade sin famn
beredvilligt för detta nya som nalkades henne. Stjärnorna skulle vandra sina banor. Månen glittra högt uppe i det
blå. Hon skulle aldrig nå dem. Men ett blod av hennes eget blod, en själ av hennes egen själ skulle hon trycka i
sin famn. Och hon kände en lycka som icke var så olik kärlekens extatiska fröjd. Hon darrade av den. Hon ville
gråta. Och hon slöt sina ögon, och ett litet leende glänste fram under ögonlocken.
-Du! Du! Du! sjöng hon sakta för sig själv.
Hon reste sig och började åter gå runt på den smala stig hon trampat. Men nu tyckte hon att hon inneslöt sig själv och barnet i en skyddande cirkel, som ingen skulle tränga innanför. Jo, Petra skulle stiga in till dem. Bara Petra! Angela log en smula.
Hennes tankar rörde sakta och varligt vid det som en gång varit hennes egen barndomsvärld. Hon ville att den skulle öppna sig på nytt för henne. Hon ville finna igen sin mor, Lucie Saint George. Hur hade det varit att vila i hennes armar? Nu när hon själv skulle ha ett litet barn, ville hon veta det. Hon stod där vid stranden och lyssnade till vågorna.
Och långt, långt bortifrån som från ett fjärran land kom den klara tonen av hennes moders röst. En famn öppnades långsamt mot henne. Hon kröp in i den. Hon låg där som en fågelunge i ett varmt bo. Mjölk, ljum och god, strilade in i hennes mun. Begärligt, o begärligt, drack hon. Hon var ingenting utom en liten varelse som helt tillfredsställdes och mättades av sin mor.
Men när hon slog upp ögonen, såg hon ett annat ansikte. Var det hennes fars? Var det Thomas Mellers? Nej, det var Petras. Petra lutade sig över hennes säng den första aftonen Angela var på Eka. Hon hade lyft henne upp mot sig. Angela tyckte sig känna det starka greppet av Petras arm. Så skulle Petra, Petra, lyfta hennes barn! Tanken på barnet var oupplösligt förenat med Petra. Och Angela blev med ens lugn. Oro och smärta sjönko bort. Hon längtade efter Petra. Bara efter Petra nu.
Jag skall aldrig fara ifrån Petra mer, tänkte hon.
Hon gick tillbaka till båten. Hon undrade vad det var med denna ö som alltid tycktes trösta henne. Redan när hon var liten och stått därborta på stranden hade hon sträckt sina armar efter den. Den var som en del av henne själv. Hennes drömmar som så oroligt farit omkring hade funnit den ensamma ön och slagit sig till ro där. Måste man inte alltid ha en liten ö långt från boet, omsvallad av lekande vågor, dit man kan fly då allt känns tungt och svart? En ö som alltid tar emot en.
Angela rodde tillbaka. Vassen böjde sig viskande över henne. Molnen hade dragit sig undan. En blå flik av
himlen speglade sig i vattnet.
-Du! viskade Angela åter.
Och så igen:
-Du!
Hon talade sakta med sitt barn.
Hon talade sakta med Petra.
