En afton när Angela satt ensam för sig själv vid salsbordet och sydde, medan Petra var ute i något ärende, knackade det på dörren och Benno Levin tittade in.
Den lille gubben hade gått ensam landsvägen från Ekered. Nu steg han in i salen och gnuggade belåtet
händerna.
-Jag kom för att hälsa på er, sade han glatt. Jag tror jag längtade hit!
Angela reste sig från bordet. Instinktivt gjorde hon en rörelse som för att lägga undan den lilla babyklänning
hon sysslat med, men så ångrade hon sig. Varför skulle hon alltid gömma undan allt som tydde på barnets
ankomst? Var det inte fegt? Kanske rent av att det ändå var ett slags feghet hos henne?
- Så roligt, sade hon och gick emot Benno. Nu skall jag gå ut efter en skål kakor.
Hon visste hur förtjust han var i sötsaker.
- Petra kommer nog strax, sade hon och slöt dörren efter sig.
Det dröjde en stund, innan Angela kom tillbaka, och Benno Levin slog sig ned vid bordet. Nu var han ensam i rummet med den skvallrande babyklänningen. Först såg han den ju inte. Han lutade sig trött mot stolsryggen. Det var en bra bit han vandrat i mörkret. Betty hade dessa dagar oupphörligt talat om det förestående dubbelbröllopet, och hans öron ringde därav. Så hade han längtat efter Angela och Petra. Han tyckte alltid att det var ro hos dem. Han beundrade och älskade dem. De voro vackra och utsökta att se på. Han tyckte om deras fina smala händer. Som en Methusalemlik semit av gammal god konsthandlarras gonade han sig och gnuggade händerna över att vara i dessa dyrbara och aristokratiska tings närhet. Ja, Benno Levin log belåtet där han satt i matsalen på Eka. Han kunde höra hur träden susade där utanför fönstren. Vad han tyckte om dessa gamla svenska herrgårdar med deras parker och evigt susande träd! Det hade varit kyligt ute. Här inne spred sig en behaglig värme. I kakelugnen brann en brasa, och de stängda kakelugnsluckorna smällde litet av trycket från elden. Det var något för en gammal frusen judisk vandrare, i vars stelnande blod minnena av framfarna släktleds spökaktiga bleka ghetton började krypa fram.
Benno Levin njöt. Det hade funnits tider då han längtat till ett fjärran land, till ett sagosusande Libanons cedrar och till tusenåriga brunnar, där kvinnorna i eftermiddagssvalkan samlades för att prata med varandra. Han hade sett för sig dessa kvinnor. Högbarmade med svarta ögon i bruna ansikten och med små barn med svartlockigt hår och smidiga rörelser lekande vid sina fötter. De voro av hans egen stam. Där skulle han känt sig hemma som vid sin moders knän. Men allteftersom hans egna barn växt upp, gift sig och i sin tur fått barn, hade denna hans dröm om Palestina bleknat bort, och när hans enda dotter Betty blivit hustru till en svensk adelsman och övergått till kristendomen, upphörde han nästan helt att betrakta sig som jude och son av ett folk i förskingringen. Och nu kände han sig hemma i en svensk herrgårds trevna omgivning. Där var ändå på många vis bra mycket bättre än i ett torftigt Kanaan och på de hemlöshetens stigar som ledde dit.
Han lutade sig över bordet och nöp försiktigt i klänningen som Angela lagt ifrån sig. Så lyfte han den i båda händerna, och hans ansikte fick med ens ett förvirrat uttryck. En sådan liten lindebarnsklänning! Plötsligt släppte han den, som om den bränt honom. Han började rulla sin breda klockkedja som hängde över västen. Varför sydde Angela på en barnklänning? Med ens mindes han hur Betty brukade sitta och sy på liknande små plagg förr i världen när hon väntade barn. Hennes ansikte brukade då ha ett uttryck av djup och hemlighetsfull lycka. Det var som om hon sömmat på någon liten ängels kjortelfåll. Och här satt Angela och arbetade på just en sådan där liten barnklänning! Ja, hade han inte sett hur hon varit nära att gömma undan den, när han kommit in i rummet? Varför nu detta? Han sade sig att hon kanske skulle ge bort den. Var det inte någon i släkten som skulle ha barn? Men hur han letade i sin hjärna kunde han inte finna någon just nu. Här skulle visserligen firas bröllop, dubbelbröllop till och med, men inte barndop, ännu åtminstone.
I detsamma kom Mat in i rummet med kakorna. Genast gömde han då själv den lilla klänningen under sina händer. Säkert var det inte Angelas mening att jungfrun skulle se den.
Men när flickan gått, satt Benno Levin kvar och dolde alltjämt klänningen under sina gamla ådriga händer. De darrade litet. Det var som om han just genom att gömma undan det lilla barnplagget för främmande blickar med ens förstått vem som skulle ha det. Han kände sig sorgsen som om något för evigt gått förlorat för honom. Han såg så tydligt Angela för sig den gången för många år sedan när hon kommit till Ekered: en liten flicka som med barnsliga blickar betraktat honom vid matsalsbordet. Han hade känt sig dragen till detta barn med det ljusa håret och de svarta ögonen. Hon hade då fängslat honom mera än hans egna barnbarn. Och han hade sett sig om bland barnen och tänkt: en gång äro de stora, vuxna människor som skola sitta här vid detta bord. Och nu hade de vuxit upp, nu voro de stora. Sven var gift och hade själv hem och barn. Gotthard och Edla voro åtminstone inne i ett verksamt och naturligt liv och tyckte sig väl ha en framtid framför sig. Men Angela, hans lilla Angela med det ljusa håret och de svarta ögonen, hon satt ensam och övergiven här om aftnarna och sydde på små plagg till ett barn. Hon skulle ha barn, men hade ingen far till det. Han knöt händerna i vrede. Vem är det? Tänkte han. Vem är det som vänt henne ryggen? Jag skulle vilja se den uslingen.
Han kände ju hur maktlös han var - och dock! Angela så ensam och med ett barn på armen! Hon, den föräldralösa, som väl om någon borde ha haft en man som skyddat henne. Åtminstone Petra borde ha vakat över henne, tänkte han. Här ha vi alla varit runt omkring henne, en stor släkt, och ingen har frågat vart hon gick, ingen har hjälpt henne! Hon har varit bra ensam - så alltför ensam.
Han försökte ånyo säga sig att det kanske inte alls var så att Angela väntade ett barn. Hur kunde han tro något sådant? Hon sydde naturligtvis till någon annans barn. Men hans instinkt sade strax emot honom. Han mindes hur hon i trädgården på Ekered höjt ett ansikte som hemlighetsfullt skimrat emot honom. Hade han inte redan då haft en aning om att något hänt henne?
Nu öppnades dörren igen, och Angela kom tillbaka in i rummet. Hon satte sig på stolen mitt emot Benno Levin
och skulle just åter taga till sig sitt arbete, då hon märkte att det inte fanns där. Så fick hon se att gamle Levin
gömde den lilla Ijusa klänningen under sina händer. Nu vet han det redan, for det genom hennes
hjärna. Hon sträckte ut handen.
- Ge mig mitt barns klänning, sade hon med en röst som hon icke förmådde hindra att darra litet.
Benno Levin lyfte händerna och räckte henne klänningen. Hon grep ivrigt tag i den. Hon höll upp den för
honom.
-Är den inte söt? sade hon.
-Vem... vem skall du ha den till? Frågade Benno Levin, och även hans röst darrade.
Då böjde sig Angela över bordet och såg upp till honom.
-Den är för mitt barn, svarade hon. Jag skall ha ett barn, ser du.
Benno Levin nickade sorgset.
-Var har du din man? frågade han allvarligt. För du skall väl gifta dig nu ?
Hoppades han att hon skulle svara ja? Hon såg att han hoppades det.
- Han har rest. Jag skall inte gifta mig, sade Angela.
Med ens tyckte hon så synd, icke om sig själv, utan om honom. Han såg så bedrövad ut. Hon reste sig och gick
runt bordet och lade sin arm över hans axlar.
-Det här skall du inte vara ledsen för, sade hon tröstande.
- Nej! Nej!
Benno Levin tog hennes hand och klappade den lätt.
-Nej. Men jag förstår det inte. Jag är väl för gammal. Jag hade velat se dig lyckligt gift. Vem är det?
-Även om du finge veta det, kunde du ingenting göra, viskade Angela. Han är gift förut. Han har en hustru i ett
annat land. Nu är han hos henne.
De kände båda att Thomas Mellers namn svävade i luften omkring dem. Men ingen av dem uttalade det.
Benno Levin såg på Angela. Nu fattade han ej att han inte kunnat se det på henne. Hennes bröst stodo höga som svällde de redan av mjölk. Blusen stramade över dem. I själva armen som vilade över hans axel låg redan ett moderligt beskyddande och myndigt grepp, som ville hon taga hand också om honom, gamle man. Hon var ju en fåvitsk jungfru som älskat för mycket och i otid och som nu, efter forna åldrars uppfattning, rättvist skulle få lida för sin alltför stora kärlek, men när han mötte hennes ögon, såg han inte en skugga av fruktan i dem. Då kände sig gamle Benno Levin helt ödmjuk och underligt fattig inför denna unga Angela, som ensam väntade sin avkomma och livsfrukt, och inför den förtröstan som strålade ur hennes ögon. Han rörde skyggt vid henne som vid en biblisk kvinnas mantelflik. Det var som om hennes hud bränt honom likt en helig ökens hetta. Hon bar det mångtusenåriga livets eld inom sig, och den var alltför stark och glödande för honom som redan börjat kylas av dödens svarta skugga. Och han gjorde en liten hjälplös och trött åtbörd, därför att han såg hur livet fortsatte att växa, medan han var dömd att vissna ner. Träd och blommor skulle alltjämt och i evighet skjuta upp ur den fruktbara jorden. I denna stund kände han en större släktskap med Angela än med sina egna barn. Ur hennes sköte skulle det rika livet spira. Bess, hans sonsons hustru, hade nyss varit nära att förblöda, och ett ofött litet liv hade följt med i denna flod av blod. Han hade sörjt över det. Han hade sin ras' starka längtan efter allt levande. Han skulle velat sträcka ut sina händer över en hel hjord av barn.
Nu borde han ju vara glad över Angelas glädje. Han mumlade också:
- Jag är så glad.
Men så avbröt han sig plötsligt. Han var inte glad åt det. Hon var ju ensam. Hon skulle ju komma att stå utan
skydd.
- Nej, du är inte glad, sade Angela, som om hon förstått vad han tänkte på. Men jag är inte alls ensam. Jag har
ju Petra.
-Petra är inte din man, sade då Benno Levin och måste le.
-Vi äro i alla fall två om barnet, sade Angela tryggt.
-Vad är det om? frågade Petra som nu kom in i rummet.
Men när hon såg gamle Levin och Angela, förstod hon genast att han fått veta deras hemlighet.
-Benno blev så ledsen, sade Angela och gick fram till Petra. Klänningen låg framme, och så talade jag om det.
- Jag tycker det är tråkigt att Angela är ensam, sade Levin brådskande liksom för att ursäkta sig. Men hon
svarar bara att hon har ju dig, Petra.
Petra såg endast stolt ut. Benno Levin som iakttog henne förstulet märkte det till sin häpnad.
De ha funnit varandra i detta barn som skall komma, tänkte han då. De älska varandra. Det tycks vara nog för dem.
Men han tvivlade på att detta alltid skulle komma att vara nog för Angela.
Han såg Petra böja sig över Angela och lägga sin arm omkring henne. Det var en ny ömhet i hennes blickar, som han ej sett där förut. Brasan dånade i kakelugnen. Benno Levin slöt ögonen och kände åter ett oändligt välbehag komma smygande. Han undrade litet matt vad Betty skulle säga om detta som han nyss hört, men så tänkte han att det kanske vore bäst att inte berätta det för henne - ännu så länge.
När han nu såg på Petra och Angela igen, log han likväl en smula sorgset. Gammal som han var kunde han inte komma ifrån en känsla av att någonting ändå inte var som det borde vara. Han var också rent mänskligt nyfiken och skulle gärna gjort en hel mängd frågor.
Den där Thomas Meller - han hade ju bott i närheten av Nybo i somras. Nu mindes han att Stellan och Paula talat om honom och berättat att Angela och han varit mycket tillsammans. Petra hade därtill en gång varit förlovad med honom. Det kunde inte vara någon annan än denne besynnerlige herre. Han hade ju i höstas rest tillbaka till sin hustru i Schweiz. Men när Benno försökte föreställa sig Angela, lilla Angela, i armarna på denne man, som väl ändå måste vara ett slags äventyrare, förmådde han det inte. Hon såg trots allt så oberörd ut.
I detsamma tittade Angela upp som om hon känt hans blick riktad på sig.
-Ät nu äntligen ett par kakor, sade hon och sköt leende fatet över till honom.
Då måste Benno Levin ta ett par för hennes skull. I detsamma hörde de hur en vagn rullade in på gården.
-Det är nog Gotthard som kommer för att hämta mig, sade Levin.
Nu rasade Bettys alla planer om att Angela och Gotthard skulle bli ett par. Betty kunde aldrig hålla sina tankar hemliga och hon hade också i denna punkt förtrott sig åt sin far. Han hade skrattat åt henne, men i hemlighet glatt sig åt tanken.
Men därute höll Gotthard in hästarna med ett häftigt ryck och ett utrop. En mörk skugga hade kommit farande
över gårdsplanen och skrämt honom. Han hoppade ur vagnen och gick fram till hästarna. De hade varit nära att
stegra sig. Men den mörka gestalten stod redan där. Från köksfönstret kom en våg av ljus och lyste upp Adèles
kritvita ansikte.
-Är det du? sade Gotthard häftigt. Vad vill du? Du kunde blivit överkörd.
- Så gott hade det varit, sade Adèle viskande. Då hade jag legat där nu under din vagn. Gotthard von Pahlen
skulle kört över mig.
Han band fast tömmarna vid vagnen. Hon kom tätt intill honom.
- Tack för sist skall väl gossen säga? sade hon i hans öra.
Men han ville helst glömma den där stunden i ödestugan. Han sysslade ivrigt med tömmarna. Han var rädd att om han hade händerna fria skulle hon rycka dem till sig, och han hade inte lust att stå här på Ekas gårdsplan hand i hand med Adèle Holmström, om hon också var en född Silfverstjerna.
Nu var inte ljuset från köksfönstret över dem längre. Det var mörkt omkring dem. Hästarna flåsade litet. Det
steg upp ånga från deras ryggar. Gotthard vände sig om för att gå uppför trappan, men Adèle slingrade sina
armar omkring honom.
-Tack för sist skall väl gossen säga? sade hon igen, och hennes läppar sökte hans.
Fylld av blygsel och avsky, kände Gotthard hennes mun mot sin kind. I detsamma slogs dörren upp och Benno
Levin kom ut på verandan väl påpälsad.
-Är Gotthard där? ropade han ner.
Han såg honom inte. Adèle slet sig ifrån Gotthard och gick uppför trappan.
- God afton, sade hon.
Benno Levin betraktade förvånad hennes förvridna ansikte.
-God afton, sade han kort.
Så gick han förbi henne och steg upp i vagnen. Hade hon velat ropa något efter honom? Hade hon velat skrika ut att hans dotterson varit hennes älskare? Hon hann inte säga något. Gotthard hoppade upp på kuskbocken. Han hade tänkt gå in och hälsa på Petra och Angela, men han vågade det inte. Vagnen rullade hastigt i väg.
När de kommit utanför gården, suckade Gotthard av lättnad. Benno Levin hörde det. Han hade velat böja sig fram och fråga, vad nu denne unge man, hans dotterson, kunde ha för bekymmer och hemligheter, men han höll inne med sin fråga.
Livet hade med alltför stark fart rusat emot honom denna afton. Hans hjärta kändes tungt av vad Angela nu förtrott honom, och han suckade helt beklämd, där han satt tillbakalutad mot vagnsdynorna.
Månen sken honom rätt i ögonen. Han slöt dem då, därför att han tyckte sig se en liten bekyttad gubbe, som var
så lik honom själv, medlidsamt och klipskt nicka mot honom, tittande fram bakom månens runda lampkupa.
