Agda Wising, om ett par dagar grevinna Agda af Sauss, stod ute i korridoren till en av Statens Järnvägars andraklassvagnar och tittade ut genom fönstret. Hon var en smula blek om kinderna och såg litet trött ut. Hon hörde sorlet från de andra inne i kupéerna. Stellan von Pahlens gälla skratt skar ibland igenom vagnshjulens dunkande, och varje gång hon hörde det ryckte hon till.
Det var inte underligt att hon kände sig trött. De två sista veckorna hade hon levat i ett enda oroligt jäkt. Gusten hade hon inte sett mycket till. Han hade varit upptagen med att anskaffa pass åt samtliga i den lilla truppen och med att ordna allt för resan. Han hade flera hjärtevänner i utrikesdepartementet som välvilligt biträtt honom, men ändå hade han själv haft mycket mera att göra än han var van att ha. Och Agda hade fått springa omkring i bodar med Frideborg. De måste ju skaffa sig en hel utstyrsel.
Också Frideborg hade nu fått pengar. Att det var Bernard som förskottsvis utbetalat en stor summa till Stellan, visste inte Agda ännu, men Frideborg hade förträffligt reda på varifrån pengarna kommo och njöt både av dem och av att få anlägga en låtsad djup hemlighetsfullhet gentemot Agda. Hon var som en skata, den vackra Frideborg. Allt som lyste och. glittrade drogs hon till.
Stellan hade allvarligt bett Agda se till att ej Frideborg slösade.
- Hon är en enkel flicka, hade han sagt med trutande läppar, så hon behöver väl inte så gräsligt mycket. Jag
måste ha något själv också.
Agda hade klart skådat in i hans snåla själ, men ändå lovat att se till att ej Frideborg köpte allt på tok för mycket.
Ibland hade greve Gusten kommit upp till henne och berättat om alla sina bekymmer. Nu visste Agda att han i
sin tidigaste ungdom haft en älskarinna, som hade varit gift med hans far och som följaktligen också var en
grevinna af Sauss. Denna grevinna Lotty hade nyligen skrivit till honom från Berlin. Där hade hon tillsammans
med sin mor ett slags mystiskt nöjesetablissemang. Gusten angav inte närmare av vad beskaffenhet. Emellertid
tycktes det där etablissemanget hålla på att gå ikull av hennes klagande brev att döma, och det var ju inte heller
så underligt i dessa tider i Tyskland, som inte precis voro avpassade för nöjen utan patriotisk betoning. Nu
hoppades hon att greve Gusten skulle komma ner och hjälpa henne med att försöka förläna en mera fosterländsk
och politiskt respektabel och sympatisk karaktär åt hennes nöjesinstitut. Gusten funderade därför på att inrymma
sin kabaré i någon lokal på nedre botten i samma hus, vars övre våningar disponerades av grevinnan Lotty, och
egentligen var det väl till och med detta, som givit honom idén till hela resan och hela
kabaréföretaget.
-Den förtjusande Lotty kommer att bli ledsen då hon får höra att jag är gift, hade han sagt, men hon blir glad,
när hon får veta med vem.
Och Agda hade grubblat åtskilligt över denna Lotty. Men Agda hade tvärtom en förkänning av att denna underliga grevinna Lotty kanske skulle komma att vålla henne en hel del obehag.
Gusten hade också berättat att han inte var konfirmerad. Först hade han trott att detta skulle hindra honom från att få kyrklig vigsel. Men när han sett hur ivrigt Agda omfattat den där planen att de skulle vigas i Ekereds kyrka, hade han förhört sig på en pastorsexpedition och då erfarit att den tillmötesgående svenska kyrkan icke alls hade några betänkligheter mot att välsigna även okonfirmerades inträde i det heliga äkta ståndet. Det fordrades bara att uthärda ett eller annat högtidligt samtal med kyrkoherden i socknen, varunder denne finge tillfälle att lämna litet grand grundläggande upplysningar i det religiösa och förberedande informationer om de eviga sanningarna. Och det skulle vara överstökat i en handvändning.
Och nu voro de på väg ned till Småland med morgontåget. Agda hade dragit en suck av lättnad, när tåget
äntligen rullade ut från stationen. Det hade varit ett liv och ett spring och ett pratande hit och dit, innan alla
funnit sina platser. Kiss Nilsson hade envisats att från kupéfönstret hälla ut en påse risgryn.
-Det måste synas att det är brudpar som ge sig iväg, hade han fnittrat, och när ingen annan bryr sig om det, få
vi styra om det här själva.
Och Agda hade tittat på denna massa av vita gryn som uppsluppet rullat iväg på perrongen. Det hade sett för löjligt ut. Folk hade varit nära att halka på de åt alla håll spridda risgrynen.
Men snart voro de ute på landet. Stora svarta skogar bugade sig utanför fönstren. En bonde körde sin häst på landsvägen. Vid en stuga viftade några barn. Ur en skorsten steg en fridfull rökstrimma. Och Agda mindes dunkelt hur hon själv som barn sett tåg fara förbi sina fosterföräldrar statarfolkets stuga där nere. De hade burit med sig alla slags människor. Hon hade skymtat deras ansikten i kupéfönstren, och hon hade då känt en sugande längtan efter de bortilande vagnarna. Och nu var hon själv på ett frambrusande tåg på väg till främmande länder, dit hon aldrig hade tänkt sig skola komma. Genast efter bröllopet skulle de fortsätta ned till Tyskland.
Men först var det bröllopsnatten. Den skulle de tillbringa där nere i Ekered. Var hon rädd för den? Det stack litet i kroppen då hon föreställde sig ensam i ett rum på den gamla gästgivaregården med Gusten. Två sängar skulle stå bredvid varandra. Och så skulle ljuset slockna.
Skogarna därute bugade sig. Hon hade velat höra deras milda sus, men hon hörde bara hjulens rassel och dunkande och Stellans skratt därinifrån.
Konduktören gick förbi och kastade en blick in i kupéerna. Bell von Wenden kom ut och visade sin biljett. För en stund sedan hade hon inte hittat den, Hon hade en grön resdräkt. Munnen var rödmålad och såg besynnerligt konstlad ut i det bleka ansiktet. Hon gav Agda en liten blick och log. Och Agda ryste plötsligt till. Bell hade tagit av sig handskarna, och Agda såg på den smala blodröda munnen och de vackra smala händerna, vilka den där gången liksom sugit fast Agda och smekt henne, skänkande en sällsam vällust som hon aldrig förr så fullständigt erfarit utom kanske någon orolig natt i sina drömmar. Plötsligt kände Agda det, som om Bell varit hennes egentliga ägare - som om Bell var ett besynnerligt väsen som hon tidigare hade varit gift med och som lämnat henne blott i besittning av en halv oskuld, vars återstående hälft hon nu med lidelsefull svartsjuka bevakade.
Och just som Agda önskade att någon skulle komma ut i korridoren så att hon sluppe den farliga ensamheten
på tu man hand med Bell von Wenden, var med ens hela sällskapet omkring henne. De skulle till
restaurantvagnen för att äta lunch. Genom en dörruta såg Agda hur Gusten innan han gick ömt svepte en schal
om sin mors knän. Ja, grevinnan Carola var också med på tåget! Det var som om tanken på sonens bröllop i
alldeles oanad grad livat upp henne, och trots Gustens protester hade hon, som eljest nästan ständigt låg till
sängs, givit sig ut på denna resa.
- Jag vill se min Gusten vigas i den lilla vita kyrkan, hade hon sagt.
Kanske tänkte hon att hon i detta sonens giftermål med ett ofördärvat naturbarn äntligen skulle finna någon lisa för sin sargade själ och befrielse från den ruvande tanken på det onaturliga som hon menade vara förbundet med hans egen födelse.
Sällskapet drog Agda med sig genom hela tåget till restaurantvagnen. De väckte uppseende överallt genom sin högljuddhet. Man tittade på dem och såg kanske strax att det var ett bröllopsfölje som kom. Först gick Frideborg mellan Lilian och Alexandra. Både Alexandra och Lilian betraktade uppenbart med ogillande Frideborgs strålande mörka ansikte. Ett par stora oäkta örhängen hängde på zigenarvis i hennes vita små örsnibbar. Varje gång hon gick förbi någon av korridorens speglar kikade hon fram bakom Lilian för att fånga en skymt av sig själv. Josef Wahlbom, vilkens förtjänst det ju var att Lilian kommit med, vandrade bakom dem och han såg nog att Lilian ibland stötte till Frideborg med en vass armbåge då hon trängde sig fram mot spegeln. Det gjorde honom ont. Peter trampade efter i hans f jät och hade besvär med att skydda sin höga hatt, Efter dem ramlade ungdomarna på. Kiss Nilsson hade tagit Elias Vanselin under armen. Också Kiss knuffade ibland till den lille runde Elias och kiknade av skratt, då han såg hans skrämda min. Helst hade han velat skuffa honom av tåget. Men då skulle väl alltsammans gått i stöpet och det skulle ha varit som att slå sönder hela den tillämnade kabarén. Elias skulle ju bli deras första stjärna.
Ida af Idestam viskade med Bell. Hon bar en förtjusande hatt dragen på sned över pannan och med en stor bandrosett på ena sidan. Då och då vände hon sig om och pratade med Judy Rosenrauch. Hennes syster Bess och dennas man Sven, som utan svårighet hade erhållit ledigt från utrikesdepartementet, där man märkvärdigt nog ansåg att hans tjänster kunde undvaras, hade farit ett par dagar före de andra för att Bess som ännu var klen skulle få vila sig.
När de kommo ut på en plattform där blåsten ven emot dem stodo Tage Ehrencreutz och lilla Hertha, hans fru, där tillsammans med Jacob Levin och Dora Macson. De hade som av misstag stigit upp i en annan vagn och förenade sig nu med de övriga. Tage Ehrencreutz dröjde litet efter de andra och gick sedan tillsammans med Bernard Landborg och Paula in i restaurantvagnen. Han slätade ivrigt sitt hår. Den ljusa luggen hade blåst ned över ögonen. Han var full av entusiasm över det här företaget. Nyss hade han varit nere på Hönsekind, greve Gustens stora egendom i Jönköpingstrakten, där han ju hade uppsikten över vindsvåningens tavelgalleri, och nu hade greven bett honom komma med även till Berlin som smakråd. Tage hade ej beräknat att Hertha skulle vilja följa honom, men då hon helt oväntat hade envist yrkat på att få resa med, hade han måst foga sig i sitt öde. Han var alltid rädd för henne, och han hade verkligen hoppats slippa henne på denna tripp, som han ansåg eljest ha stora förutsättningar för att bli en enastående både lusttur och studieresa.
De upptogo två bord i restaurantvagnen. Tage såg först efter var hans fru slog sig ned och satte sig sedan raskt
vid det andra bordet. När alla kommit till ro, rusade Stellan in. Han vacklade fram och åter på den smala gången
mellan borden. Han kunde aldrig hålla balansen, när hjulen rullade under honom. Slutligen hamnade han
storskrattande bredvid Frideborg, som lämnat en plats tom bredvid sig. Där slocknade plötsligt hans munterhet,
medan han med arg min ryckte i hennes örhängen som han inte sett förut, och med en viskning som
ekade i vagnen frågade han vad de kostat.
-En miljon, sade Frideborg och sökte glatt Bernards ögon.
Bernard Landborg såg genast ut. Det var Stellan som ivrigt föreslagit honom att sälla sig till det övriga bröllopsföljet, och eftersom han just nu kunde få permission från regementet, hade han låtit sig övertalas. Sen han var litet orolig för Frideborg som oupphörligt vädjade till honom, som om han varit Stellans och hennes förmyndare. Också var det det att den här sista månaden hade Frideborgs kropp börjat svälla. Nu när hon ju ändå skulle gifta sig och bli fru, brydde hon sig inte om att snöra sig. Hon gick lätt bakåtlutad med förnäm min, som om hon bar på något dyrbart hon förvärvat sig i en affär. Hon hade alltid fört sig graciöst, men nu kom det något till, något lustigt omedvetet värdigt, som gjorde henne mer tilldragande än förut. Stellan fann det riktigt tilltalande. Han brukade smeka över hennes lilla runda mage och nyfiket fråga hur det kändes. Ofta gjorde han det till och med, som nu flera gånger på tåget, inför främmande vittnen. Han gav då också Bernard triumferande blickar som ville han övermodigt antyda att det var han, Stellan, som var orsaken till Frideborgs förändring. Men så brast han i ett kiknande skratt över alltihop.
Josef Wahlhom lutade sig fram mot Alexandra. Han var henne nu ständigt i hälarna. Genast kombinationen med Frideborg misslyckats hade han börjat pröva sin lycka hos Alexandra Vind-Frijs. Hon var rik och lät med ens oanade och mycket större möjligheter hägra för Josef.
Alexandra hade tagit emot hans hyllning med hemlig fröjd. Hon sög på hans smickrande ord. Allt som oftast hade han kommit lufsande upp i hennes våning i Stockholm, alltid med små svarta andaktsböcker i händerna. De voro en förevändning för hans besök. Men när han väl var inne, släppte han alla de små böckerna huller om buller ifrån sig i något soffhörn. De talade sedan inte mera om dem, Alexandra och Josef Wahlbom.
Under dessa besök hade Alexandra så småningom börjat förnimma det som en oavvislig pliktsak för henne att ta Josef med och följa de övriga både till dubbelbröllopet och till Berlin. Vilket verksamhetsfält skulle icke de evangeliska tyska landen erbjuda en man som Josef Wahlbom! Kanske kunde han till och med på något sätt ansluta sin verksamhet till grevens kabaré. Inte menade Alexandra precis att han skulle uppträda på kabarén, men man kunde använda samma lokal och kanske värva publik för andaktsstunderna bland kabarépubliken.
För eget bruk hade hon redan komponerat en vid vit dräkt med ärmar som flaxade som änglavingar. Hon skulle leda församlingen i bön. Varför inte? O, varför inte? Var det tanken pä dessa andaktsstunder som kom det att kännas så underligt ljuvt inom henne? Hon visste det inte. Men Josef Wahlbom hade ett sätt att på en gång aktningsfullt försynt och käckt trosfriskt vidröra henne som fått det att bulta sa besynnerligt i hennes jungfruliga sköte.
Också nu vid bordet sköt han undan hennes hand och berörde den som i en hastig smekning bara för att räcka
henne brödkorgen. Då sände hon en skrämd blick till Lilian. Hon var så orolig att Lilian skulle märka något!
Ännu hade Josef och Alexandra inte riktigt beslutat sig för resan till Berlin, men de hade bett greven skaffa dem
pass, om de i sista stunden skulle bestämma sig, och Alexandra hade till Lilians förvåning packat en väldig
koffert - såsom hon till Lilian uppgav bara för att fara ned och vara med om bröllopen.
- Vad skall du med så mycket kläder? hade Lilian misstänksamt frågat.
Då hade Alexandra tagit henne i sina starka, nästan manliga armar och med en trohjärtad blick sett in i hennes ögon. -Du litar ju alltid på din Alexandra? hade hon sagt.
Lilian hade grubblat sig sjuk över den frågan. Nu satt hon där och smågrälade på Peter. Hon kunde inte bestämma sig för vad hon skulle äta. Hon lutade sig över mot Alexandra för att be henne välja. Alexandra såg bara förstrött på matsedeln och gav den tillbaka till Lilian, som om hon ej vetat vad hon skulle göra med den.
Paula mitt emot dem betraktade Lilian, Josef och Alexandra med kloka, uppmärksamma ögon. Hon reste inte med för det konstiga dubbelbröllopets skull, utan därför att hon nu skulle få träffa Angela igen - och så Gotthard. Hon undrade hur Gotthard skulle se ut, om han skulle hälsa vänligt på henne eller ej alls bry sig om henne. Hon fruktade mötet och försökte förgäves morska upp sig.
Jacob Levin hade satt sig med Dora Macson vid ett särskilt bord. De hade inte fått rum hos de andra. Dora såg ut genom fönstret och smulade utan att märka det sönder sitt kuvertbröd. Hon böjde ned huvudet så att Jacob inte skulle märka att hon gråtit på morgonen. Varför hade hon gråtit? Hennes man hade i ett anfall av dåligt lynne sagt att han skulle följa med dem till Ekered. Något så rysligt, en sådan gemenhet från Osborns sida hade Dora aldrig kunnat beräkna. Hon hade förut glatt sig så mycket åt detta tillfälle att under flera dagar vara ensam med Jacob.
På sista tiden hade deras förhållande icke varit särdeles harmoniskt. Nu hade Dora så säkert hoppats på att den här resan skulle bli till nytta för dem båda. De skulle åter finna varandra, väl borta från Stockholm och dess splittrande liv och oro. Och så skulle Osborn förstöra alltsammans och av ren elakhet följa med! Det var plågsamt nog att han visste om hennes och Jacobs förhållande, men nästan ännu värre var det att han gillade det. Nu visste hon att han satt i någon av vagnarna. Han hade just vid avresan träffat en bekant och gått in med honom. Hon förstod så väl att han nu satt i någon kupé ej långt ifrån dem och skroderade om tyskarnas framfart. Han mådde utmärkt denna tid sedan kriget brutit ut, och som en deg jäste han över alla bräddar.
Om morgnarna vid frukosten var det ett evigt rassel av tidningar vid deras bord. Macson slukade dessa
tidningar. Hans ögon stodo på skaft efter ohyggliga händelser. Bara jag vore där ute, brukade han sucka och
knyta sin vänstra hand om en beskedlig bordskniv. Och Dora måste le för sig själv och tänka på vilken ynklig
figur denne hjälte vid frukostbordet och på restauranterna ändå skulle göra i en skyttegrav under en verklig
fiendes bombardemang. Det fanns många sådana små svullna hjältar i Sverige just nu.
- Du har gråtit, sade Jacob Levin med ens skarpt till Dora. Varför det? Hon höjde sina underbara ögon mot
honom. - Du upptäcker allt, mumlade hon. Osborn är med på tåget.
Jacob Levin bet sig i läppen. - Är den borickan med? Varför i Herrans namn . . . ? Så avbröt han sig.
- Vi skola inte lata honom förstöra vår resa, sade han med ett plötsligt tonfall av överraskande ömhet. Se på
mig, Dora. Inte skola vi det?
Då lyste Dora upp i ett leende. Hon sträckte fram händerna mot honom.
-Är du... tycker du då ännu om mig? viskade hon.
Läpparna darrade litet.
-Tyst, sade Jacob. De se på oss. Sitt inte där och håll mig i handen, lilla dumsnut. Nu fattades bara att Sally
också kommit med.
Hur många gånger hade de skilts upprörda ända in i själen, mötts och försonats igen sedan i våras, då de haft sitt stora uppträde om Hans von Pahlen och då Jacob tagit bort sitt och Doras barn? De kunde inte räkna alla dessa gånger. Men de höllo ännu fast vid varandra ehuru Dora ofta hade häftiga gråtanfall över detta barn, Jacobs och hennes som hon icke vågat föda till världen, och ehuru Jacob ofta bittert ångrat sin andel i saken. Nej, de kunde inte skiljas! De stulo sig till hemliga stunder av het lycka, vilka dock ibland lämnade efter sig en kyla, som kom dem att betrakta varandra med flammande blickar rågade av hat. För Jacob Levin var Dora en tyngd i hans bröst. Han var ständigt misstänksam på henne. Han menade att om hon kunnat ge sig åt Hans, var hon också i stånd att skänka sig till andra. Han tog henne ständigt på nytt, sökande märkena efter en annan mans händer på hennes kropp. Nu hade han, fastän han var överhopad med arbete, skjutit över alltsammans på den hänryckte Vårdman för att få vara med Dora. Och så skulle hennes eländige make komma med!
Vid de två borden där borta skrek man och pratade i munnen på varandra. Jacob, som likväl varit en bland de
allra första bland de många svenska judar, som skyndat att skriva in sig bland de skränande tyskaktivisterna,sade
mellan tänderna: - Nu få vi åtminstone de där ur landet. Det är jag sannerligen glad åt. Det är som om man
skickat i väg en väl emballerad korg fylld av en hop galande tuppat och skrikande hönor och kycklingar till
Tyskland. Väl bekomme! Ser du att den där Frideborg redan väntar en liten? Med vem
kan det vara? Ingen kvinna är att lita på. Alla äro de i dessa tider beredda att lämna fritt genomtåg för hela
arméer. Inte är Stellan fadern, det är jag då säker på. - Stackars lilla Frideborg, sade Dora.
-Å, inte är det synd om henne, svarade Jacob. Mera synd tycker jag då det är om den sköna Agda. Hur har hon
kunnat ta den där pussige greven? Nu kysser han henne på handen. Det äcklar mig. Det låter som om han
smackade.
- Nå, så se då inte på dem, log Dora. Men nog blir det här två underliga brudpar.
I detsamma stelnade Jacob till. En dörr slogs upp i bortre ändan av restaurantvagnen och löjtnant Macson blev
synlig. Han marscherade självsäkert mellan borden. Tack tu. Tack tu. Här kommer den bålde krigaren! Han
nickade åt de andra och kom så fram och stödde båda sina händer mot Jacob Levins och Doras bord. Han
såg på dem listigt leende. -Finns här plats för tredje man? frågade han. Dora sände Jacob en bedjande min, och
med ett ryck som om han tänkte draga upp ett träd sköt Jacob den tomma stolen bredvid sig från bordet.
Osborn Macson satte sin servett ända upp under hakan, över det vita tyget nickade hans rödmosiga ansikte. Dora
visste att nu skulle han strax fylla luften med sitt idiotiska snatter. Han var alltid pratsam och vid bästa lynne, när
han fick något att äta. Hon stod inte ut. Hon reste sig från bordet och flyttade undan sin nyss ifyllda kaffekopp.
-Jag går, sade hon trött.
Så gick hon snabbt ut ur vagnen. Många sågo efter henne. Hon var så vacker. Hennes höfter gungade förföriskt. Men när hon kom ut på en plattform, blev hon en stund stående i blåsten. Nu voro båda hennes män onda på henne, och hon skulle få umgälla det. Hon fortsatte. När hon kom till grevinnan Carolas kupé, steg hon in. Grevinnan satt där blek med slutna ögon. Dora såg medlidsamt på henne. Så rörde hon lätt vid hennes hand. - Får jag sitta här? frågade hon.
Grevinnan öppnade då ögonen och betraktade henne litet förvirrad.
-Jag väntar på min son, sade hon.
- Han kommer nog strax, svarade Dora. Så sutto de tysta. Landskapet ilade förbi därutanför, evigt detsamma,
med skogar, klara sjöar, ovädersmoln som döko upp fantastiskt formade och försvunno igen. Nära att somna,
ryckte Dora plötsligt till. Genom den öppna dörren såg hon hur greve Gusten och Agda kommo gående. Så
stannade Gusten och drog Agda intill sig. De märkte inte Dora, men Dora betraktade dem med uppspärrade
ögon. Han kysste henne. Dora tyckte det var onaturligt med denna unga skönhet i den uppsvällde grevens armar.
Men den undersköna Agda gav sig hän med ett hult leende,som om hon varit fullt beredd att med ett slags
religiös glädje och nästan salighet offra sig. Så försvunno de in i nästa kupé.
Strax därpå kommo Stellan och Frideborg. Också de stannade, Stellan alltjämt vacklande och gungande i takt med tågets rullning. Han tog okynnigt efter Frideborgs örhängen och petade till dem sa att de dansade och klingade. Så bet han i ett med ett dumt flin, medan han klämde henne över magen.
Sedan försvunno också de, som om de varit uppträdande i ett besynnerligt skuggspel.
Efter dem blev Bell von Wenden synlig. Vad gjorde hon? Hon slog sina vackra händer mot glaset, som om hon velat slå sönder rutan och skära sig till blods. Hennes ansikte var blekt av ångest.
Bröllopsfolk, brudpar, tänkte Dora litet ängsligt. Så många medspelande i den här komedien! Men när hon nu
såg Jacob Levin och Osborn komma gående sida vid sida, knep hon ihop ögonen för att slippa se. Hon tyckte
inte om att se sin man och sin älskade i sällskap. Men de voro ju båda stora patrioter och ivriga medverkande i
den groteska farsen, där judar och svenskar arm i arm pratade högstämd smörja om hur deras förfäder blött
tillsammans på Lützens slagfält och därför borde förkunna samma svenska lösen: att Jesu och Moses' Sverige
hade att skicka soldater, guld, livsmedel till den för sin existens kämpande härliga protestantiska och germanska
brodernationen.
