Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jordan och Döda havet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
f.L.Saxon: Det nya Palestina
muskulösa armar och hans breda bröst och sade: »Vill du lova
alt tjäna mig beständigt, Oforos, så skall jag taga emot dig».
»Det vill jag inte lova», svarade Oforos, »men så mycket lovar
jag, att så länge jag är din kämpe, skall ingen våga att antasta
dig, varken från norr eller söder, öster eller väster». Kejsaren
log, och Oforos blev hans man.
Det visade sig snart vad han dugde till, ty var han gick fram,
sopade han rent omkring sig. Kejsaren vann alla slag, och
Oforos var hans förste man både på valplatsen och vid vinkannan.
Så var det en gång, kejsaren hade slagit läger i närheten av
en stor skog. Han lät kalla sin harpospelare och bad honom
sjunga en munter sång. Denne gjorde så, men då han under
sången kom att nämna den ondes namn, gjorde kejsaren hastigt
korstecknet på sin panna. Oforos såg det och blev mycket
förundrad. »Vad var det för underliga fukter kejsaren hade för
sig?» sporde han. »Jag gjorde korstecknet för den onda ande,
som säges hålla till i denna skog», sade kejsaren. »Nej, är det
sant», ropade Oforos, »kom, kamrater, och låt oss göra jakt på
honom».
Men kejsarens ansikte mörknade och han svarade: »Tag dig
i akt, Oforos, att icke din själ blir förtappad». Oforos stirrade
på kejsaren. »Är du rädd för den Onde?» frågade han, »så är
väl inte du den starkaste. Farväl, och tack för mig». Och
därmed försvann Oforos in i skogen. Han gick och gick, tills han
djupt inne i skogen fann en uthuggning.
Där stod den Ondes altare uppfört av svarta stenar, och
där-ovanpå och runt omkring lågo kringkastade skallar och
benran-gel av människor. De skeno så ohyggligt vita i månskenet.
Oforos undersökte först i lugn och ro benen och dödskallarne,
sedan gick han tre gånger runt om altaret och ropade den
Ondes namn. Då emellertid ingen kom, lade han sig helt lugnt
till vila och föll i sömn. Vid midnatt vaknade han av ett
förskräckligt larm, och där kom en svart ryttare framsprängande
på en svart häst. Elden fräste omkring dem båda. Ryttaren
sökte först att skrämma Oforos för att på det sättet förmå
honom att binda sig vid hans tjänst för beständigt. Men Oforos
svarade kallblcdigt: »Tag det med ro, det få vi alltid tid att
spraka om».
Så följde Oforos djävulen, cch det måste han tillstå, att så
lustig tjänst hade han aldrig haft förr. Det var att gå på alla
lekstugor och dryckesgillen, som funnes, och ha sitt ord med i
laget överallt.
Så hände det en gång, då han och hans herre redo samman,
220
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
