Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAD AR DET DN DÖLJER?
Jag tjänstgjorde under åren 1948-62 vid
Dagens Nyheters redaktion, de två sista
åren som tidningens Moskva-korrespondent.
Det är ingen nostalgisk överdrift att
påstå att tidningen var mitt andra hem.
Jobbet formade mina tankar, tankarna
mitt jobb. Som mina redaktionskamrater
arbetade jag, stolt och lojalt, för
denna tidning; vi tyckte att eventuella
svagheter skymdes av tidningens alla
förtjänster, och bäst av alla i Klara skrev
förstås vi på DN... Upplagan steg, och
vi blev väl fartblinda.
Det var en hygglig tidning, en
hygglig redaktion att arbeta på, och som
skrivande medarbetare kände vi frihet.
Nästan total frihet, kunde vi inbilla oss,
de gånger allt flöt in i spalterna, utan
censur eller korrigering, "ingen sätter
sig på en DN-medarbetare___"
Riktigt så vit och ädel var förstås
inte bilden. På det förelagda området
fick vi nog skriva som vi önskade, men
vem stakade ut området? Våra chefer,
förstås. Och över dem deras chefer...
Jag har inget minne av att jag
någonsin skrev mot min övertygelse. Inte inot
min övertygelse i viktiga frågor. Och då
vi ansåg gamla och nya ärenden värda att
bevaka, om och om igen bevaka, la vi
"lappar i boken", ofta med resultat i
tidningen någon dag senare.
Den DN som jag i dag helt ser utifrån,
som prenumerant, ter sig inte för mig på
det sättet. 1 Palme-affären ter sig DN
som en egendomlig tidning, ibland kusligt
egendomlig. Jag saknar samspelet mellan
en öppen och engagerad redaktionsledning
å ena sidan och professionella, sunt
självmedvetna medarbetare å den andra. Det är
som om det mesta bestäms över medarbetarnas,
över redaktionsledningens huvuden.
Första vardagen efter mordet på Olof
Palme togs kontakt mellan Ebbe Carlsson och
en av DN:s chefredaktörer, Christina
Jutterström:
- Vill DN följa lians llolmér i hans
spa-ningsarbete, dag för dag, från
tjänste-i unne L ?
På mycket få dagar sägs ett muntligt
avtal ha blivit klart, redan sjunde dagen
efter mordet finns DN:s reporter på plats
i lians llolmérs tjänsterum. Över ett år
senare presenteras en artikelserie; då
har Ilans llolmér sedan länge varit
frikopp-lad från allt vad Palme-spaning lie Ler.
Serien väckte uppseende: var detta ett
rimligt scoop? Och DN:s egna polisreport-
rar undrade varför de ingenting fått
veta och avgick i vredesmod.
I själva verket fanns inget scoop.
Intervjuerna, de som kan ha
förekommit, ägde aldrig rum på det Holmérska
tjänsterummet, utan med fördröjning,
på annan plats och i komprimerad form;
ett scoop som kom av sig. Jag har i
FYRA NYCKLAR avslöjat
tillvägagångssättet. DN har anlitat imponerande
juridisk sakkunskap för att pränta i mig
att intervjuandet minsann skedde vid
just de 82 tjänsterumstillfällen som
Jutterström och hennes reporter påstått,
men jag lägger mig inte platt inför
juridisk sakkunskap och tvärsäkerhet.
Affären med DN:s påstådda
Holmér-serie gav fadd smak i munnen; vad
sysslade tidningen med? Skedde saker bakom
kulisserna som inte hade med den så att
säga legala tidningsproduktionen,
nyhetsproduktionen att skaffa? Hade DN
egna trasor i den byk som i varje fall
inte Holmér lyckades tvätta ren?
Jag började se på min gaiula hederliga
tidning med nya ögon. Var fanns den
goda, korrekta, envisa bevakningen av
affären Palme, Sveriges största och
svåraste kriminalaffär, alla kategorier?
De nytillträdda reportrarna verkade
sköta saken med vänster hand, och under
Christer Pettersson-avsnittet tyckte
jag mig se en egendomlig partiskhet,
inte minst till förmån för Lisbet Palme,
som tilldelades en förstarangsroll, i
tidernas fullbordan fråntagen henne av
Svea hovrätt.
Jag tyckte att DN skrev som det
passade någon oidentifierad överhet, och
jag tyckte skribenterna skrev med någon
annans penria; möjligen har en gammal
journalist tämligen säkra känselspröt
i ett fall som detta. Någon ville
någonting med tidningen, men ven som ville
vad sades aldrig ut i klartext, medan
Lisbet Palmes uttalanden i Stockholms
tingsrätt ekade från världskrigsrubriker.
Min känsla av att DN inte längre
tänkte journalistiskt fritt stegrades
under mitt arbete med AFFÄREN CHAMONIX,
historien om.hur Carl Lidbom och Ebbe
Carlsson och Mattias Palme inte flög
med Mitterrands plan över Alperna.
DN:s debatt- och kulturredaktioner
gick som granskande poliser in i mitt
artikelmaterial, sönerna Palme
förmåddes tala mot bättre vetande. Då min bok
låg i tryckfärdigt manus nåddes jag av
2/93:10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
