Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3
PALME-nytt
Redan det faktum att nationalistiska tankar frodas i
Sverige, kombinerade med organiserad
våldsberedskap, kan upplevas som obehagligt.
Dock har ingen därför någon rätt att höja ett
anklagande pekfinger mot det svenska samhället.
Förstockad nationalism hör i lika hög grad hemma i
alla andra europeiska länder; även i mitt.
Vad som skrämmer och gör mig bestört är dock när
det i Sverige dyker upp nationalistisk nonchalans
mot gällande rättsregler parad med våldsberedskap
inom de statsbärande verkställande organen, när
likasinnade tjänstemän kväser lagen och utnyttjar
det statliga våldsmonopolet - och därmed sätter
Sveriges ställning som rättsstat i fråga.
Som europé och som medlem av Tysk-svenska
sällskapet i Köln ber jag nu om er reaktion. Det
skulle glädja mig om denna reaktion kunde
meddelas Tysk-svenska sällskapet eller överlämnas
till DIEZEIT för publicering.
Högaktningsfullt Wolfgang Scheidt
För kännedom: Tysk-svenska sällskapet, Köln, och
DIE ZEIT, Hamburg.
PALME-nytt har anmodat UDs pressbyrå att
översända eventuellt svar till Scheidt från Sveriges
ambassad i Bonn, men pressbyrån har inte svarat.
Kanske har ambassaden inte svarat Scheidt. UD
tillämpar sällan normal hövlighet när det kör ihop
sig.’
Så brevet från Gerhard Gruitrooy. Han är tysk,
bosatt i New York, arbetar med publicering av
konst.
7.3.95.Till DIEZEIT, Dr. WolfgangGehrmann:
Läsningen av Klaus-Dieter Knapps artikel ”Vi är
polisen på spåret”, i numret för den 3 mars av er
Overseas Edition, avseende mordet på den svenske
statsministern Olof Palme, har skakat mig djupt.
Inte endast med tanke på den därmed förknippade
personliga tragiken för de anhöriga till den döde,
utan framför allt med tanke på den uppenbara
arrogans och det uppenbara självsvåld som
kännetecknar en statsapparat, vilken inte endast i
den s k västliga världen åtnjuter största respekt för
sin sociala och mänskliga framtoning.
Som artikeln tycks bevisa har efter mordet på Olof
Palme det rakt motsatta inträffat mot vad man hade
kunnat vänta sig av detta så lovprisade
demokratiska land, nämligen en noggrann, snabb
och professionellt genomförd brottsundersökning,
när ju offret, vid sidan av kungen som
statsöverhuvud, innehade landets viktigaste ämbete.
Hur kunde alla dessa oändliga missöden drabba
kriminalpolisens utredningar? Varför togs inte
viktiga vittnen omedelbart in till förhör? Ofta
skrämdes de i stället genom
märkliga förhörsmetoder? Varför tillsätts nio år
efter händelsen på nytt en
undersökningskommission? Vem kunde ha intresse
av mordet på Palme? Den romerska rättsprincipen
”cui bono” /till vems nytta?/ har tydligen totalt
nonchalerats av utredande myndigheter.
Klaus-Dieter Knapps noggrant underbyggda artikel
går till botten med flera av dessa frågor. Om det nu
är så att gärningsmannen kommer från en mäktig
högergruppering inom den svenska polisen och
mordmotivet är neofascistiskt, varför utövas då inte
ett starkare tryck mot undersökningsledningen av t
ex den sittande statsministern ellerjustitieministem?
Varför tiger socialistintemationalen, till vilkens
mest framträdande representanter Olof Palme
hörde, om dessa skandaler? Var finns i dag de
politiska vänner han en gång hade?
Fallet Olof Palme får inte längre anförtros enbart åt
Sverige. Här måste ageras på internationell nivå.
Kanske borde en kommission av hög karat, höjd
över alla tvivel, sättas in för att övervaka hurfallet
klaras upp, så att rättsstatens principer följs och att
mördaren och hans medhjälpare kan lagforas innan
preskriptionstiden löper ut. Mexico tycks för
närvarande, om än med viss fördröjning, vara på
väg att klara upp sina politiska mord. Varför skulle
inte motsvarande kunna ske i Sverige?
Världssamvetet får inte lämna mordet på Olof Palme
ouppklarat. Eller skall samma öde drabba Olof
Palme som John F Kennedy? Cui bono - till vems
nytta?
Högaktningsfullt Dr. Gerhard Gruitrooy.
När jag översätter dessa välskrivna och närmast
gripande brev från två tyska läsare av DIE ZEIT
upptäcker jag hur sällsynta sådana inlägg, med den
tonen, är i den svenska debatten.
I Sverige handlar det mest om att ”polisen har nog
inte gjort något fel” - se på tassandet kring bröderna
Poutiainens INUTI LABYRINTEN: jo jo, visst ser
det lite lurigt ut, men inte kan väl polisen bära
sig åt på det sättet? Alla indicier pekar åt samma
håll, men så illa, så djävli g t kan det väl ändå
inte vara?
Den djupa förtvivlan som breven från Scheidt och
Gruitrooy andas får inte komma till synes i svenska
tidningsspalter eller framför svenska mikrofoner.
Då är det lättare att håna dem som söker sanningen.
Och fortfarande: jag är förtvivlad över maktens
tystnad - men, som alltid, ännu mer i hjärtat
förtvivlad över svenska mediers saktfardighet och
obotfärdighet. Brev från Sven Anér lägger vi i
papperskorgen direkt, utan att besvara!
/ dag finns Palme-debatten i Tyskland. I Sverige
finns den inte.
Sven Anér.
3/95:3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
