Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PALME-nytt
Situationen svindlade. Skulle ett helt stort
reportage, i efterhand samlat till en bok i
normalformal, vara grovt skoj?
Jag satte mig att studera reportaget - och även
boken; där fanns diskrepanser. Via journalistens
antagligen intuitiva semantik tyckte jag mig se att
tempus inte stämde. Det som vaije dag skrivs om
just varje dags händelser uppvisar automatiskt en
närvarokänsla. Dagbokskänslan; ”du kan inte ljuga
inför din dagbok”. Men i Åshedens långa opus
kastas futurum och presens och perfekt huller om
buller; i morgon blir i dag i går. Idag måste jag
kunna gissa hur det blir i morgon, men så
skrivs det aldrig av Åsheden, i ”Jakten på Olof
Palmes mördare”.
Vad misstänker jag då?
Snitsar till som hon liar tust?
En cflerhandskonstruktion, helt enkelt. Åsheden
har, långt i efterhand, träffat Holmér, förmodligen
på annan plats än tjänsterummet. Holmér har
berättat, och Åsheden har nödtorftigt delat upp i
ungefär veckokapitel; dag för dag är texten
uppenbarligen inte skriven. Nå: är det här då så
viktigt? Licentia poetica? Finge inte Ann-Marie
Åsheden snitsa till ungefär som hon haft lust?
15
blev involverade) ha bett att dagligen få sitta med i
en mordutredning? Otroligt. Men ingalunda lika
otroligt om steken vänds: Holmér/Ebbe Carlsson
vill ringa in Dagens Nyheter för all framtid; det
kunde de onekligen ha nytta av, hela tiden med
Holmér i överläge, eftersom han finge bestämma
vad som skulle publiceras och när det skulle
publiceras.
Hur hade Christina Jutterström tänkt klara av
oppositionen från sina ordinarie
polis/Palme-reporlrar, när den stunden måste komma? Med
maktspråk förstås: passar inte galoscherna, så...
Hur gårÅsheden-arrangemanget att koppla till
Holmér och kurdsamtalen? Minns någon
JK-aflaren i det här ämnet? Holmér påstod att han, som
ett led i Åshedens intervjuer, berättat om dessa
abstrusa ”bröllops”-samtal och att han därvid
skyddats av sin rätt att fritt meddela sig med ett
intervjuande nyhetsorgan, varefter JKs aktion
självdog. Men länk om just kurdsamtalen varit en
integrerad del av hela det här intervjuspektaklet,
från allra företa början? Eller nästan från början?
Ville Holmér ha DNs hjälp att
vidmakthålla/återuppliva det gamla rasistiska
kurdspåret? Själv hittar jag inte den helt acceptabla
hypotesen - men kunde inte forskare rikta
strålkastare?
Knappast - därför att hela vitsen med detta
arrangemang, hela Jutterströms vits, hela
Holmér/Ebbe Carlssons vits, ju bort vara
närvarokänslan. All det som sas av
Holmér sas innan brännheta händelser hunnit bli
svalnade minnen, medan de ännu fanns ytterst på
hans tunga.D å hade det givna dokumentära värdet
funnits. Men att i efterhand samla ihop gamla korn
från en tupp som då redan börjat kasa ner från
dynghögen; nej, fru Jutterström, del blirett torftigt
kolportage.
Skulle det gå alt få något stags kontroll över det rent
faktiska? Jag är, tror jag, fakticitetsjournalist. Hade
Åsheden bandat sina intervjuer? Varför inte, då ju
nu Holmér var så aktivt införstådd. Funnes
anteckningar?
Mitt forskande pä denna punkt ledde in i en svart
återvändsgränd. Christina Jutterström försäkrade
givetvis alt jag hade fel i alla mina misstankar. Så
småningom hänvisades jag till Bonnier-koncernens
specialadvokat Peter Danowsky som förklarade att
han, Danowsky, minsann hade tagit del av hela
bakgrundsmaterialet och kunde försäkra mig att allt
gått så till som Jutterström/Åsheden hela tiden
hävdat, [ringe jag se detta bakgrundsmaterial? Nej.
Finns ytterligare bollnari denna marängtårta? O
ja.Vems var initiativet till lälsasarrangcmanget? Jag
antydde den frågan nyss. Christina Jutterström
hävdar självfallet att inititati vet odelat varit hennes
eget. Men tanken svindlar. Skulle DNs
chefredaktör trettiosex timmar efter mordet (för det
var redan på måndagen som Holmér/Ebbe Carlsson
Ska jag, som gammal dagslidningsjoumalist,
försöka summera? Vad är värst i denna affär?
Affären Holmér - Ebbe Carlsson - Christina
Jutterström - Ann-Marie Åsheden, energiskt
samsprattlande timmarna efter mordet på en
statsminister?
Värst är antagli gen en chefredaktörs arroganta
maktmissbruk. En tidning kan då och då, av
omständigheterna, tvingas till sanningsslirning,
sanningsglidning. Det är ofrånkomligt. Men en
chefredaktör får inte, på framträdande plats i sin
tidning och signerade med eget namn, presentera
rena lögner, lögner som därefter stöds av fortsatt
vidhållna lögner, med support från inhyrda
advokater.
Allt sedan jag började intressera mig för affären
Åsheden har jag undrat över varför Christina
Jutterström inte slår till och en gång för alla
försöker avliva mina påståenden. Hon kan inte
göra det, eftersom hon vet att jag har rätt; det är en
sak. Men hon behöver heller inte göra det,
eftersom stora tidningars camaraderie utesluter
verklig granskning av slirande konkurrenter.
Finns dessutom det notoriskt farliga Palmc-ärendet
inom bildens ram är det säkrast att ligga lågt!
En näsvis frilansjournalist finns det väl alltid
advokater som kan näpsa.
Sven Anér
Litt: FYRA NYCKLAR, Sven Anér Förlag, 1991.
3/95:15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
