Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
PALME-nytt
Jag pratar med er ett tag till, det är skönt att inte
bara behöva skriva Palme.
- Blir du aldrig trött? får jag ofta höra, men jag
brukar ärligt svara att jag tar det mycket lugnt,
mellan ungefär tvåtimmarlånga utbrott av energi vid
telefon och ordbehandlare. De här tre jobben i
Stockholm kände jag dock av en aning, men
naturligtvis vägrar jag medge känslan av
annalkande hög ålderdom.
Quest och jag åkte så småningom i hans inhyrda
BMW ner mot Centralen, men jag hade glömt bort
att Strandvägen inte ärfarbar. Mitt tåg till Uppsala
gick, men det går nya tåg, så vi satt snällt i BMWn
vid Klarabergsleden och diskuterade livets
glädjeämnen, tills vi stördes av en äldre
taxichaufför av den gamla ädla stammen som
undrade varför i helvete vi behövde stå vid en
taxirefug.
- Han är tysk, sa jag genom sidorutan. En inte
särskilt intelligent replik, slog det mig efteråt.
Plattan utanför Centralens Klarabergs-entré sopades
av en man i 40-årsåldem som jag då och då brukar
byta tankar med. Han är beläst och intresserad av
folk och ger råd om Stockholm då han har tid,
under världens friaste jobb.
- En student, alltså, sa hr Quest, som sopar utanför
Centralen! Skulle aldrig gå i Tyskland - det måste
jag notera.
Jag kände igen mig själv i Hamburg: alla udda
utländska yttringar generaliseras till allmängiltighet:
”Stockholm, studenter sopar Centralen...” Jag
skojar med Quest: han är listigare än så, och han är
stjärna nere hos Kohl. Fast han står ett par steg till
vänster. Jag har numera ordnat en jurist åt honom
som kan allt om vårt obefintliga författningsskydd.
Over till Palme-affären, den svarta.
Jag försöker i det här numret, som läsarna nog
märker, att nagla alla de onda herrarna vid väggen.
Lögn om Lidboms resor till Angouléme och
Chamonix, lögn om Holmérs redan i starten
spruckna alibi. Egendomligt nog är det först på allra
senaste tid som jag riktigt gjort kopplingen mellan
den förhörda receptionisten Elisabeth som inte
jobbade på Scandic denna lördagsmorgon den 1
mars 1986 och den inte förhörda receptionisten
Reidun som faktiskt- och helt ensam - slet i
receptionen denna morgon. Sätt er in i denna
situation och ni hittar avgrunder.
Inte nog med att den svenska polisen själv ljuger.
Den tvingar dessutom andra vanliga hederliga civila
människor att ljuga - eller tiga, det blir ju samma
sak. Vad är det för rubricering på sånt? Och hur
känner sig dessa människor som måste dra på
polisens lögner genom livet? Det finns många
sådana personer i Palme-affären, personer som
sällan haft något att sätta emot. Mattias och Mårten
Palme, tvingade till livslögner.
Nu hade jag tänkt så här: är ni med på en
opinionsyttring? En mycket seriös opinionsyttring?
Jag har föreslagit ett par frågor till statsminister
Ingvar Carlsson här nedan - vill ni skicka in
frågorna till honom? Klipp ur kupongen eller skriv
av - eller hitta naturligtvis själva på egen text!
Mitt korta förslag är det här; det ger en konkret ram
åtminstone:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
