Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PALME-nytt
Inte vågar DN
röra vid Palme!
De återkommer, med regelbundna
mellanrum, dessa debatter inom Dagens
Nyheter och Expressen där diverse
redaktörer riktar till synes ilsken och
modig kritik mot förstockade
tidningsdirektörer. Vi har en sådan debatt
just denna sena och kalla november, med
Ulf Nilson som katalysator. Till advent
har allt återgått till det normala.
Den klassiska Bonnier-fejden utspelades mellan
Herbert Tingsten och Bonniers, på 1950-talet. Båda
parter tillskrev sig segern, dvs makten över
tidningen, men i debatten ansågs Tingsten som den
förlorande. Den gamle, av Tingsten utmotade
utrikesredaktören Johannes Wickman konstaterade
att ”tuppen”, dvs tidningsredaktören, må gala i
himlens höjd, men att ”räven”, dvs tidningsägaren.
alltid kan bita nacken av tuppen.
Liknelsen håller streck ännu i dag, med mycket
distinkta streck, och bilden ändras inte av att t ex
DNs nuvarande kulturchefredaktör Arne Ruth riktar
till synes mycket hårda ord mot den krasse räven
Bengt Braun. Det är som om Ruth har skaffat sig
förhandstillstånd att bjäbba emot. Han sätter inte sin
själ på spel.
Nota till Ulf Nilson: 250.000 kr...
Vad är det då saken handlar om? Jo, Expressens
Ulf Nilson har som känt hamnat i konflikt om sin
yttrandefrihet inom Expressen, en konflikt som i
slutändan ledde till att Nilson ålades ett vite på en
kvarts miljon om han skrev styggt om Expressen,
varpå Nilson svarade med att ge ut en bok där han
skrev styggt om Expressen. Jag har aldrig just varit
någon älskare av Ulf Nilson, som närmast förefallit
mig vara en person som ”sätter en lapp i maskinen”
för att därefter låta sina tangenter skriva
oförytterliga sanningar. Det är en sak. Men det
känns journalistiskt upprörande när Ulf Nilson
åläggs skrivförbud - ja rent av partiellt skrivförbud:
du får gärna skriva skit om t ex Aftonbladet, men
skriver du skit om Expressen kostar det 250.000
kronor. Åt gången.
1 denna debatt ställer nu Arne Ruth upp lite
grann på Ulf Nilsons sida, och det måste
hederligt sägas att Ruth hårt kritiserar denne krasse
Bengt Braun, inhyrd av Bonniers men mer Bonnier
än Bonniers själva. Ruth skriver:
Det är koncernchefens /Brauns/ försök att lägga
locket på affären som är det fatala felgreppet.
OK. Bra. Det är väl inte bjäbb? Det anser jag nog
trots allt. Därför att i den speciellt ömtåliga situation
som alltid råder mellan utgivare och redaktör (i
PALME-nytt är situationen mera avspänd) kan och
7
måste en avgörande konflikt alltid sluta med att ena
parten avgår från sin post och från sin köttgryta.
Annars förblir skallet bjäbb, och vad som kan ha
sett ut som utgivarens nederlag vänds till dennes
seger: se så vidsynt jag var!
Vad som också gör att jag inte riktigt kan ta Arne
Ruths höjdtoner på allvar är denne kulturredaktörs
agerande i fallet Chamonix och - åtminstone hittills
- i fallet Borlänge.
I dessa båda fall hade Arne Ruth kunnat axla den
fria pressens ilskna och aktiva ansvar, Undersökt,
gått till botten, redovisat. Men han har handlat på
exakt motsatt sätt, medhårs sina ägare som
sannerligen inte önskar något bråk i fallet mordet på
Olof Palme. Sannerligen inte!
Så hur har Ruth agerat? Hur har DN agerat?
1 fallet Chamonix utlovade Ruth först, införden
kommande DN-recensionen, en noggrann, ja
skoningslös granskning. Granskningen, utförd av
frilanskritkem Maciej Zaremba, blev mycket riktigt
skoningslös, men faktakontrollen kom att inskränka
sig till en endafråga till Mattias Palme:
- Du flög väl hem med Lidbom från Geneve till
Paris-Arlanda?
Svaret, det lögnaktiga svaret, var därmed lagt i
Mattias mun:
- Visst. Så gick det till.
Varför har det inte passat?
Och på den vägen är Ruth och DN fortfarande, då
det gäller Carl Lidboms riggade mordnattsalibi.
Dagens Nyheter hade kunnat avslöja detta alibi för
tre år sedan, då min bok kom ut, men det har inte
passat - varför har det inte passat?
Jo.de verkligt svarta skeendena får inget
utrymme i DNs spalter. Det går bra att låtsasärtigt
skälla på ägaren (och samtidigt kvittera ut lönen),
men det går inte bra att ens antyda att mordet på
en statsminister kan låta sig förgrenas åt sidan, snett
uppåt, uppåt. Det går inte alls bra. Då väljer i stället
DN, och den tidvis så djärve Ame Ruth, att inte
undersöka, inte peta på röksvampen. Mördaren kan
få vara en 40-50-åring, ensam och full och djävlig
på stan; de kritstreckrandigas manschetter får inte
solkas.
Över en wienerschnitzel - som Braun bjöd på
-berättade du för mig, Arne Ruth, att nu skulle
minsann all skit upp till ytan. Sen teg du, sen tiger
du, sen har du tigit.
Och om Affären Borlänge tiger du fortfarande;
håller du på att granska?
Jag har inte velat gråta över mig själv och min lott.
Vad jag gråter över är den svenska publicistik som
inte vågar nudda, inte vågar toucha det svartaste av
svarta ämnen, inte vågar röra vid det ämne som bort
locka alla Sveriges publicister värda namnet, alla
Sveriges Ame Ruthar. Skäll på Braun, OK. Men
rör inte gåtan Palme... Sven Anér
10/95:7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
