- Project Runeberg -  Palme-nytt-boken / 1995 /
16

(1993-2001) Author: Sven Anér
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 11

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

16

PALME-nytt

Skulden ligger förstås hos massmedia som i snart
tio år bedrivit en bedövande tystnad kring fakta och
fakticitet i Palme-affären och uppvisat ett ointresse
som borde föranleda prenumeranter,
lösnummerköpare och licensbetalare att begära
pengarna tillbaka:

Då jag den 30 november besöker den s k
Marjasin-kommissionensregistratorsexpedition
upptäcker jag att jag är förste journalist som
över huvud taget begett sig till kommissionens
lokaler vid Jakobsgatan 9 för att läsa igenom
registrerade och ytterst offentliga handlingar! Jag är
först på plan, sedan kommissionen varit aviserad i
över ett år och existerat i nära ett år! Inte TT, inte
DN, inte Ekot, inte ens hr Fichtelius från
televisionen, ingen har bläddrat i pärmarna, vilka
kan ha visat sig innehålla dramatiskt sprängstoff.
Men Palme-mordet är tabu!

Eller rättare sagt: informationernas nyhetsvärde är
omvänt proportionellt mot deras faktiska relevans.

Om det skrivs en bok om att Olof Palme har varit
bekant med en namngiven kvinna blir detta väl
omnämnt och dokumenterat, draggningar i
Albysjön likaså. Men av myndigheter konstruerade
alibin åt hrr Lidbom och Holmér får inte nämnas;
det skulle se något ut.

Sådan impertinens överlåter svensk TV, radio och
press med förtroende till utländska etermedia och
dessas 200 miljoner tittare, till världens
satellittittare.

Det spelar ingen roll vad utlandet säger...

För det spelar ingen roll vad utlandet säger. Det rör
sig om en enslig 42-årig dekisfigur, det har TT,

DN, Ekot och hr Fichtelius bestämt.

Men kanske, kanske, blir UDs pressbyrå tvungen
att snitsa till en något utförligare dementi när de
kontinentala T V-programmen kring de tio svarta
åren sveper in över vårt paraboltäta svenska
fosterland.

*



Ja, få se om detta kommer att sändas.
Min egen energi,tycker jag ibland, verkar
att stå i omvänd proportion till det intresse
jag bevärdigas: om jag höll tyst som min
dators mus i ett antal månader kanske
något medium skulle ringa och undra vart
jag tagit vägen.

Detta skrivs på morgonen den 13 december (men
någon Lucia har vi inte sett till ute på
Hjelmbergstorpet där snön ligger som ett julkort),
och jag slåss just med ett uppslag kring
Dekorima-mannen som kanske virvlar bort.

Jag har tidigare predikat min tämligen enkla och
raka publicistiska moral: följ upp varje spår, men
avstå från att gå vidare om du inte får napp eller om
du blir motsagd. En tämligen enkel moral, men i
praktiken inte alltid lätt att realisera. Vad betyder
napp, och vad innebär att bli motsagd?

I det aktuella uppslaget kan jag i högsta grad påstå
att jag fått napp; det har gällt ett försök att fastställa
den s k Dekorima-mannens identitet. Men kanske

fisken nu har slitit sig från kroken? Jag vet inte det
nu på Lucias morgon, men saken kommer att
behandlas på annan sida innan det här numret går i
press. Och visst har jag blivit motsagd - jag blir
alltid motsagd - eller nedtystad - det är
symptomatiskt för denna affär (som jag så ofta
kallar denna svarta affär).

Ska jag inte gå vidare om ett spår är ”känsligt”?
Jo, det ska jag. I Mona Sahlin-affären fanns i den
efterföljande etiska diskussionen frågan om en
journalist har rätt att undersöka hur djupt och långt
som helst, för att sedan publicera endast sådant som
ryms inom publicistiskt anständiga regler. Frågan
blev aldrig besvarad med ett kategoriskt ja, medan
jag själv är nästan helt kategorisk. Vi har som
journalister både rätt och skyldighet att undersöka,
utreda och kontrollera, varefter vi kommer fram till
den punkt då vårt samvete - och huvudsakligen
oskrivna lagar - berättar för oss vad vi ska
publicera.

Det här är inte lätt. Det har ingen påstått.

Varför har polisen halkat så snett i
Palme-affären?

Jag har utomordentligt klara minnen från
polisarbete på Dagens Nyheters redaktion på
40-och 50-talen. Jobbet sköttes för det mesta av
specialister som Massi och Zetter, men när de hade
annat för sig fick vi allmänna reportrar rycka in.

Samarbetet mellan polis och DN var mycket gott
(alltför gott, har det efteråt med viss rätt kunnat
hävdas). Vi vanliga reportrar, som förstås inte hade
några vänskapsförhållanden till de kontaktade
poliserna, ställde våra frågor och noterade svaren
som klara sanningar, vilket så vitt jag kan erinra
mig aldrig ledde till problem. Polis och tidningar
arbetade sida vid sida för att klara upp brott,
konstigare var det inte. Jag minns inte att jag
någonsin fördes bakom ljuset.

Då jag ser på mitt arbete inne i Palme-ärendet
skräms jag av hur förhållandena har ändrats. Mitt
arbete har ju mera kommit att bestå av att beslå
polisen med lögn än att söka finna en
gärningsman; det är oerhört.

Alla de som dagligen beställer och läser min bok
AFFÄREN BORLÄNGE konstaterar ju raskt att jag
anklagar polisen, rikskriminalen, för att ha
fixat ett falskt mordnattsalibi åt Hans Holmér, utan
att jag blir anmäld för förtal. Polisen i
skottgluggen.

I det aktuella Dekorima-fallet känner jag mig helt
övertygad om att Palme-utredama med ett minimum
av energi och gålust skulle ha hittat den man som de
båda finska flickorna såg vid brottsplatsen. I stället
får enskilda journalister leta: utan resurser,
motarbetade av polis.

Sven Anér

Boken som Aftonbladet
inte vill recensera:
Sven Anér..
AFFÄREN BORLÄNGE
- ett svart streck!

Itur rikskriminalen ordnade
ett alibi it Hans Holmér
för Okif Palmes dödsnattl
Finns i bokhandeln.______

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:25:55 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/palmenytt/1995/0186.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free