Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
PALME-nytt
”En massa
apparater
blinkade”
befinner sig i Göteborg. En reservnyckel finns, och
fastighetsägaren ser sig tvingad att gå in i
lägenheten trots att Wikholm inte är hemma.
Vakthavande polischef propsar emellertid på att
skicka en polisman som skall närvara. Snart är inte
bara en utan tre poliser på plats. När
fastighetsägaren och fastighetsskötaren skall tömma
en garderob upptäcker de en SS-hjälm,
walkie-talkier och ett stort antal radioapparater och
mikrofoner.
Hjälm med hakkors
Fastighetsägaren berättar för Palmeutredarna
(Förhör 25/10 1987) att han såg hakkorshjälmen
och ”en massa apparater som blinkade och
rasslade". Han blev ”chockad” och ville ut ur
lägenheten så fort som möjligt. Förutom
SS-hjälmen hittade fastighetsskötaren en enorm
radioanläggning och bandspelare som ”slog till och
från, lyste rött och grönt" (Förhör 25/10-87). Han
minns också att en av poliserna uppträdde
"aggressivt". Wikholm själv säger (Förhör
23/10-87) att han hade hittat SS-hjälmen på en ö - Valön -.
Då ingen gjorde anspråk på hjälmen behöll han den.
De tekniskt avancerde walkie-talkierna och övrig
radioutrustning hade han köpt för att använda vid
"de ridturer och båtutflykter” han brukade göra
tillsammans medflickvännen. Han minns inte
alls vad han gjorde natten den 28 februari. ”
Jag bryter AlcaläAVikholm där, och jag känner på
nytt min ilska över att inte jag, då, 1987, fick läsa
dessa förhör.
Skillnaden mellan vad jag den gången fick veta,
av framför allt kommunalmannen, som dock snart
åsattes polisiär munkavle, och vad jag nu läser är
närmast en gradskillnad - men en viktig
gradskillnad.
Hr Almblad och hr Morath (om någon minns
honom, biträdande RÅ och högste Palme-åklagare)
lade ner ett omfattande arbete på att hålla mig
informerad i absolut underkant.
Sålunda blev ”en massa apparater som blinkade
och rasslade” samt den ”enorma radioanläggningen
och bandspelaren” i Almblads version ”en normal
liten telefonsvarere”, och det ”det stora antalet
radioapparater och mikrofoner” reduceras till en
normal liten fritidsutrustning för paret ” Wikholms”
små parkpromenader - givetvis en grotesk lögn
som nuvarande rikskriminalchcfen Almblad låtsas
svälja med hull och hår.
Jag får den 26 oktober 1987 ett sammanträffande
med de t r e högsta åklagarna i branschen - RÅ
Sjöberg, biträdande RÅ Morath och den elastiske hr
Almblad. Sammanträffandets syfte visar sig från de
tre herrarnas synpunkt vara att effektivt vaccinera
denne obotligt envise journalist mot alla misstankar
i affären med vattenläckan: en bagatell, Sven Anér,
en närmast obefintlig bagatell!
Jg skriver samma dag till RÅ Magnus Sjöberg,
och när jag nu citerar ett stycke ur brevet känner jag
hur hela kusligheten och overkligheten återkommen
26.10.87.
Riksåklagare Magnus Sjöberg
Box 2108
103 13 Stockhoölm
Magnus Sjöberg - Tack för vänligheten att träffa
mig, tillsammans med Morath och Almblad!
Jag tänkte igenom samtalet på tåget hem till
Uppsala och nu under lunchen, och jag förstår att vi
måste ha talat fullständigt bredvid varandra. Men
jag begär förstås inte att Du ska besvara det här
brevet; som Du kommer att förstå.
Det är helt otroligt och omöjligt att inte Du och
Dina kolleger skulle se ytterst allvarligt på det
faktum att en polisman med tidigare belagda klara
våldstendenser, och som setts nära mordplatsen
(där han förnekar att han varit) visar sig disponera
en lokal för någon form av radio- och
inspelningsverksamhet! Det är omöjligt.
SS-hjälmen är bara pricken över i.
Mitt brev fortsätter med understrykande av
ytterligare egendomligheter, men självfallet har jag
talat för döva åklagaröron. För redan nu, hösten
1987, är åklageriet helt förvissat om vad deras frid
tillhören för allt smör i Småland inte sätta dit några
poliser!
Allt måste fram!
Men nu sipprar det: det måste vara helt omöjligt för
den som läser de faktiska polisförhören kring
vattenläckan att missa de absurda påhitten,
rundsnacket av kåkfarartyp.
Så fram med papperen, vartenda levande papper
ur Ölvebros orangegula pärmar! Och fram med
papperen ur alla Säpos pärmar, med hemlig färg på
ryggarna!
Jesus Alcalå har uppenbarligen haft tillgång till
hela det förhörsmaterialet rörande polisspåret.
Eftersom Maijasin-kommissionen är enda instans
som just har tillgång till hela förhörsmaterialet
rörande polisspåret får en lekmannagissning bli att
viss kontakt förekommit - och i så fall ingenting ont
i det! Vi har fri meddelarrätt, praktiskt taget utan
begränsning.
Att ingen fri meddelare har velat vända sig till mig
får jag gråta över i min kammare. Vad jag möjligen
kan gråta offentligt över är att DNs reportage,
dagen efter, den 5 mars, inte innehåller en rad om
hr Alcalå. Men DN Kultur är inte samma tidning
som vanliga stora DN.
Sven Anér
3/96:4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
