Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5
PALME-nytt
Subkulturer
i denna
poliskår...
utomordentligt uppseendeväckande om en
avlyssning gjorts på ett sådant sätt att den lämnat
spår efter sig. DNs artiklar från andra världskriget
de senaste veckorna visar att den svenska
säkerhetspolisen på regeringens uppdrag
avlyssnade ett stort antal personer och att det t o m
var möjligt för regeringens ledamöter att direkt
lyssna på samtalen. Det var alltså tekniskt möjligt
för 50 år sedan och var det naturligtvis för tio år
sedan. Det finns dessutom andra möjligheter till
avlyssning än just telefonavlyssning. Att
AXE-systemet introducerades först efter mordet är alltså
ingen relevant information. Det är anmärkningsvärt
att polisen på så lösa grunder avfärdat avlyssning
och därmed kommit att ensidigt inrikta sin spaning
på visst sätt.
Kårandan, lojaliteten utomordentligt starka
Under de senaste veckorna har tidningarna
uppmärksammat ett fall av trakasserier inom
stockholmspolisens hundförarkår. En kvinnlig
hundförare har trakasserats under en följd av år
-bevis av olka slag på detta finns. ”Alla” förefaller
veta vem eller vilka som ligger bakom.
Polisledningen utlyser tjänsterna för att genom
någon form av kollektiv bestraffning få tag på de
skyldiga. Poliskåren tiger som muren och åklagaren
beklagar att det inte finns möjlighet att föra frågan
till åtal pga bristande bevisning. Det är alltså helt
omöjligt att i ett offentligt uppmmärksammat
trakasseriärende få polisen att ange/peka ut någon
av de egna. Detta tyder inte på att det skulle vara
svårt att dölja konspirationer av allvarligare slag.
Motivet/gämingen är så mycket viktigare än
belöningen. Kårandan utomordentligt stark,
lojaliteten likaså. Det kan rent av naturligtvis tänkas
vara farligt att medverka i en utredning av frågan.
Det känns angeläget att framhålla att poliskåren
innehåller ett helt dominerande antal förträffliga,
välutbildade och omdömesgilla personer som
arbetar med stor hängivenhet i sitt yrke. Det är min
personliga och professionella erfarenhet, det senare
som huvudman för bl a polisväsendet i
Finansdepartementet. Det är likväl uppenbart att det
i denna poliskår också finns ett antal subkulturer
-mer eller mindre permanent över tiden: basebolligan
är ett exempel, hundförama ett annat.
En av mina medarbetare som förutom att vara aukt
6/96:
revisor också bl a är doktor i vetenskapsteori har
läst bröderna Poutiainens bok och pekar på det för
honom anmärkningsvärda att ett antal polismän
uppenbarligen ljuger. Han säger att det är
utomordentligt sällsynt att människor verkligen
ljuger om väsentliga förhållanden, ens om det gäller
att rädda sitt eget skinn. I polisen - eller delar av
den - finns uppenbarligen en kultur där det inte
anses anmärkningsvärt.
Varför har inte naziststympatier utretts?
I Palmeutredningen har framkommit utomordentligt
graverande omständigheter vad gäller ett antal
polismäns mer eller mindre nazistiska sympatier
och aktiviteter. Det är lika utomordentligt
uppseendeväckande och graverande att inte
Palmeutredningen eller polisen i största allmänhet
gått till botten med dessa företeelser. Det borde
självklart ha skett i Palmeutredningen, som borde
ha startat med att t ex fastställa elementära
sociogram - vilka var medlemmar i skytteföreningar
och i vilka typer av extrema gmpper? (Polisen, i
vaije fall SAK, är ju expert på sådana
kartläggningar vad gäller allmänheten!!)
Sammanfattningsvis anser jag att vi med nuvarande
arbetssätt inte kan presentera fullgoda anlyser för att
underbygga våra slutsatser. Det räcker heller inte
med att kommissionens alla ledamöter får tillgång
att läsa allt material - det blir ett meningslöst
bläddrande i ett oändligt stort antal pärmar av okänd
relevans för utredningen och har ingen som helst
likhet med en kvalitetskontroll av arbetet.
...beställer en särskild utredning...
Mot den bakgrunden föreslår jag att vi för
kommissionens räkning som grund för dess
bedömningar vad gäller framför allt polisspåret
beställer en särskild utredning. Jag har mera som
exempel för att visa vad jag åsyftar nämnt den
israeliska revisionen - kanske det bästa
revisionsorganet i världen - för att göra en sådan
granskning. Jag inser dock att vi aldrig skulle
kunna få ett internationellt organ att ta sig an den
uppgiften - den är för svår och riskabel
professionellt, risken att misslyckas är stor. Den
torde inte heller av praktiska skäl vara
genomförbar. Mitt förslag är i stället att några
medarbetare på RRV av kommissionen far i
uppdrag att enligt sdvanlig revisionell
utredningsmetodik granska polisens arbete (det kan
förtjäna att påpekas att RRV under alla
omständigheter på eget initiativ skulle kunna
genomföra en sådan granskning, men det vore
lämpligare om uppdraget kom från kommissionen.
F ö har verket f n ett utomordentligt stort
utredningsuppdrag från regeringen av innebörden
att granska hela polisväsendet och med förtur
stockholmspolisen. Detta arbete skulle också kunna
utnyttjas).
Det utslagsgivande för valet av utredare är att de
måste hämtas från en utredningsmiljö av högsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
