Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PALME-nytt
MOLN över 08 - ett par sidor ur Sven och Lena Anérs nya bok om ond och bråd död
i detta Stockholm som Sven ser på med skepsis men också med ett leende - och med
viss sakkunskap, sedan han föddes vid Sveavägen, ett par hundra meter från vad som
kom att bli Olof Palmes dödsplats. Att bokens hjälte Jan har många drag
gemensamma med Sven Anér ska inte förnekas - fast Jan är ju född i Örebro, förstås.
Kring den 1 oktober kommer denna Stockholmsthriller ut. 150:- på pg 75 05 55-5!
Ankuiiingen till uessa själens och hjärnans och Jans funderingar
på tre man hand var egendigen inte Klarabergsgatan utan
Arsenals-gatan, denna lilla navelsträng mellan Norrmalm och Östermalm.
En gång så livligt trafikerad, nu gågata och lite bortglömd. Jan skulle
ju se på konst, hade han bestämt, och det kunde kanske passa med
den lilla trötta butiken på höger hand, åt Nybrovikssidan.
Glasdörr, två tavlor i fönstret. Nonfigurativt, nästan i varje fall.
Jan var rätt svag för nonfigurativt. Han hade en göteborgare hemma
på Jungfrugatan, ett lineärt skatbo i bl a lila som märkligt nog gav
harmoni.
”ARNOLD WELIN, vernissage 5.4 - 16.5 1996. Olja, gouache.
Skulptur.”
Dörrklockan sa ett sprött pling. Welin själv gick att urskilja i ett
höm. Hans minspel var detta blandat generade och hoppfullt
lyckliga som kännetecknar vemissageartister. Tre personer befann sig i
lokalen, två damer och en herre. En av damerna fladdrade med den
ordbehandlarskrivna priskuranten, och Jan såg över hennes axel:
”Tung. Olja 62x44 cm. 4.500:-”
Lite för aggressiv för Jans smak: gult och nästan farglådegrönt. För
övrigt skulle han ju inte handla. ”Liv. Gouache...” hann han också
uppfatta. Welin arbetade med korta namn, tydligen. Mannen som
just betraktat ”Liv” vände sig om.
- Är det inte... Jan?
Där, just där, gled Jans liv in i en annan fara där mörka strömmar
forsade. Men det kunde Jan ju inte veta då.
- Är det inte... Olle? Karolinska i Örebro?
-Jag har faktiskt gått och tänkt på dig ibland. Man ser dig ju i MB.
Jag har tänkt ringa. Men jag kanske stör dig i ditt konstintresse?
- Det är inte farligt. Jag är egentligen ute och lördagspromenerar
- ska vi ta ett glas på Operabaren? Fint, det är ju inte långt. Och
annars? Gift och så?
Strömmarna hade böljat forsa, men vad visste Jan om det?
De hamnade vid ett bord som var stort för två och litet för fyra. På
Operabaren satt gästerna i klungor och klasar, och så cirkulerades det
mellan borden. I normalfallet tycker källarmästare inte om bordgängare,
tänkte Jan (med sin eviga förmåga att spekulera kring allting, från det
största ner till det allra minsta. Litet som en halv atom, ungefar).
13
2
Vernissage - och en Vichy Nouveau
på Operabaren
Jan försökte se sitt Stockholm i decennier. Men decennierna hade
börjat flyta in i varandra, som blått i blått porslin.
50-talet var ju mest Örebro förstås, men visst hade han fatt följa
med föräldrarna till Stockholm då och då. Så han mindes, lätt
kaleidoskopiskt, Klarabergsgatan. Och Coca-Cola. Varför just
Klarabergsgatan och Coca-Cola? Det går förstås inte att svara på. Det
är en hemlighet mellan själen och hjärnans ganglier, eller vad vi nu
tänker med. Jan undrade om vi över huvud taget tänker särskilt
mycket själva, om det inte i stället är själen och hjärnan som tänker
åt oss. ”Tvättar medan Du sover” sa Vita Tvätt-Björn som en gång
i världen satt uppflugen på alla landets brandgavlar. ”Tänker medan
du sover”? Så är det nog, menade Jan, som alltid vaknade med slö
kropp men utvilad till själ och hjäma, med gårdagens korsord löst
och artiklars ingresser färdigsnitsade.
Klarabergsgatan skulle Jan alltid gå med sin ordentliga mamma
från Örebro. Uppför Hamngatsbacken, ner mot GCI vid
Beridare-bansgatan. I hörnet mitt emot låg en parfymafiar som gav tio
procents rabatt på alla varor (dock ej realisationsvaror!) till den som
uppvisade gällande årskort för Svenska Turistföreningen. Det
doftade av Sunlight-tvål och av fars Azymol-Stimulus till de glesnande
testama, och de parfymerade kvartalsbesöken blev till den närldngska
vardagens angenäma utropstecken.
Klarabergsgatan ledde sedan ner till Centralen. På vänster hand
låg så småningom ett ölkafé av imponerande dimensioner, och in på
detta ölkafé körde en gång en elegant grönbrununiformerad yngling
in ett pirra-lass med dessa specialdesignade små flaskor, made in
U.S., som skulle bli en del av om inte Jans liv så dock Jans Sveriges
liv. Det var de första coca-cola-flaskor Jan såg.
- Mamma, kan jag inte fa dricka en coca-cola?
- Inte där inne, Jan. Inte bland busarna. Alla som drack öl var busar.
60-talet blev ett raserat Klara, 70-talet - ja, då böljade ju MB
komma in i bilden, och blått flöt in i blått.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
