Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PALME
Tingsten måste
ha litat på
Larsson
början av år 195], gick tillbaka till Upsala Nya
Tidning som chefredaktör på sommaren 1957.
Sedan Larsson några år senare blivit en av Dagens
Nyheters chefredaktörer har han ofta framställts
som nitisk partiman. Det var och är inte mitt
intryck. Larsson var enligt min erfarenhet saklig,
kunnig, en god skribent då han - vilket hände väl
sällan - blev upphetsad, säker och självständig i
förhållande till de liberala kon>féer han hade att göra
med, även om han var ansluten till och identifierade
sig mera med folkpartiet än jag och Kurt
Samuelsson” - en sval hyllning.
Men raderna hade varit omöjliga för Tingsten att
skriva om han känt till Larssons Lundaförflutna.
Det är min absoluta bedömning.
1959 försvann nyssnämnde Samuelsson från
DN, och som ny inrikesredaktör sökte Tingsten
främst Sven-Erik Larsson, vilket ter sig intressant.
Larsson - som då inte kunde lösgöras från UNT
-var alltså Tingstens första val.
Lagercrantz i fluga och Larsson i slips. En samlad
duo. /Ur "Vipå DN" - en bildkrönika 1864 -1964
av Carl-Ewald Holmqvist/.
De här båda åren, 1959 och 1960, var händelserika
inom DN och inom publicistiken över huvud taget,
och de kom även att bli intressanta för min egen
del, om jag får glida ut i en kort egotripp.
1959 hade jag blivit både fackligt och
DN-kamratligt engagerad. Inom Stockholms
journalistförening hade jag i flera år på 50-talet
harvat som sekreterare i det smala och eleganta
nytt
huset vid Skottgränd i Gamla stan, och 1959 blev
jag vice ordförande i föreningen. Det fackliga
intresserade mig. Och i DNs redaktionsklubb fanns
jag under ungefär samma tid som klubbmästare för
att 1960, bara några månader före min avresa till
Sovjet som DNs förste Moskva-korrespondent, bli
utsedd till redaktionsklubbens ordförande.
Klubben var då inte formellt facklig - det blev den
några år senare och döptes om till journalistklubb
-men vi arrangerade intressanta aftnar - Harry
Martinson, Karl Gerhard, Evert Taube - och ville vi
öva påtryckning på den skicklige men mycket
bestämde redaktionschefen Sten Hedman så gick
propåerna ofta via redaktionsklubben. Sven-Erik
Larsson såg jag aldrig på redaktionsklubbens
möten.
Och för att avsluta min egen engagemangslista
inom tidningen denna period var jag även
redaktionens ordinarie representant i
DN-Expressens företagsnämnd. Där var den stabile
direktören Helge Heilbom vår motpart, och jag
minns inte att jag kunde registrera några
nämndframgångar.
Varför jag en aning utförligt har uppehållit mig
vid mina små redaktionella positioner
sammanhänger med följande:
DN hade under några år på 50-talet haft vaga
planer på en representation i Moskva, men saken
hade stupat på Tingstens ointresse samt på
Moskva-herramas motsvarande ointresse för professor
Tingsten.
Men så avgick Tingsten på nyåret 1960 och
ersattes av, i bokstavsordning, Olof Lagercrantz
och Sven-Erik Larsson. Och nu gick det snabbt.
Redan under sommaren 1960 var jag ackrediterad
och klar för inflyttning på Kutuzovskij Prospekt,
under hrr Lagercrantz’ och Larssons andliga
beskydd. Och eftersom vid denna tidpunkt Olof
Lagercrantz i praktiken hade överlåtit politiken åt
Sven-Erik Larsson - efter en konflikt dem emellan
redan i januari 1960 där strån och stickor rykte och
Lagercrantz tycktes återförvisad till enbart
kulturredaktionen - var det Larsson som i ryssarnas
ögon fick stå som den nödtorftigt ryssvänliga
symbolen, även om också Lagercrantz kom att få ett
Sovjet-engagemang. Jag trivdes aldrig i Moskva,
där det först rådde direkt censur, därefter
censurhot. Det knöt sig då jag skulle skriva, jag
som trodde mig befriad från andliga skrivkramper.
Vad hade ryssarna tyckt om en mörkblå
Larsson?
Men: när jag nu i böijan av denna januari månad
1997 för första gången får höra talas om Sven-Erik
Larssons mörkblå förflutna kan jag inte undgå att
ställa mig frågan:
Vad hade hänt om MID, det sovjetiska UD, hade
fått veta? Det här var kalla tider, Chrustjev-tider.
Alla tyskar kallades rutinmässigt för
”revanschister”, och våra tyska
korrespondentkolleger bevakades noggrannare än
till exempel skandinaver. Vad hade hänt med mig
och min medflyttade familj om ryssarna böljat
snegla på Larsson?? Kan jag fråga, möjligen något
1/97:8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
