Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
PALME-nytt
-Vi glömmer
mycket redan
första timmen
skulle ha följt efter Olof Palme från
bion i väntan på ett bra tillfälle
förutsätter alltså att han lät paret Palme
gå över gatan utan att själv följa efter.
/Två skoll avlossas. Olof Palme
faller.l
Borgnäs: När mordet skedde var det ett
tjugotal vittnen som såg något av
mordet och mördaren. De satt i bil eller
de gick på trottoaren. Om det blir en
ny rättegång så kommer de att återigen
i domstol få berätta vad de minns av de
där sekunderna för tolv år sedan.
Men: är det realistiskt? Vad minns
man egentligen efter så lång tid?
Sven-Åke Christianson är docent i
psykologi vid Stockholms universitet.
Han har specialiserat sig på hur minnet
fungerar vid traumatiska, känsloladdade
upplevelser. Han föreläser på
polishögskolan, och han arbetar nära
polisen i brottsutredningar. Han skriver
just nu en bok i förhörsteknik för
polisen.
Borgnäs: Alltså blir det en ny rättegång
nu så kommer minnesbilderna som
redovisas i rättssalen att vara 12-13 år
gamla?
Christianson: Ja vi glömmer mycket
information direkt efter en händelse.
Under den första timmen glömmer vi
en hg!, del av den, framför allt perifera
detaljer av den här informationen. Och
sen planar den här glömskan ut.
Vad vi tenderar att komma ihåg, det
är ju centrala aspekter på en händelse
som vi kanske tänkt på och pratat med
andra om och haft anledning att beröra.
Borgnäs: Hur viktigt är det att gå
tillbaka till de första polisförhören?
Christianson: Ja, det är oerhört viktigt
att utgå från detta, därför att vi lägger
till information, vi minns inte alls på
samma sätt efter tio år som kort efter
en händelse. Det ska vara enskilda
vissa personliga detaljer som vi har på
ett eller annat sätt tänkt på på ett
alldeles speciellt sätt.
/Två skoll/
Borgnäs: Mördaren sprang in i gränden
och passerade byggbarackema som stod
där. I nästa gatukorsning passerade han
vittnet Jeppson som stod i korsningen
och som hört skotten från Sveavägen.
I sitt första polisförhör, klockan
kvart över ett på mordnatten, berättade
han för polisen att
”mannen var cirka 35 till 40 år och
klädd i något mörkt, jackliknande
plagg. Jeppsons första intryck var att
mannen kan ha varit klädd i en mörk
dunjaeka. Vidare tyckte Jeppsson att
mannen hade något som han tyckte såg
ut som en keps.”
Inget vapen i händerna
Borgnäs: Jeppson såg ingenting av
mannens ansikte. Han uppfattade att
mannen var tämligen kraftig över axlar
och rygg, och han var av medellängd.
Vad Jeppson kunde se hade mannen
inget vapen i händerna.
Nästa iakttagelse av mördaren, den
sista säkra, gjordes av vittnet
Nieminen. Hon arbetade till vardags i
en livsmedelsbutik och kom nu
tillsammans med en manlig bekant
uppför den mörka gatan; de var på väg
till tunnelbanan.
Hon såg då hur en man kom
springande nedför gatan på andra
trottoaren. Hon berättade i sitt första
förhör, på söndagen efter mordet:
”Nieminen fick direkt ett intryck av att
mannen var jagad. Han vände sig om
två tre gånger under den tid det tog tills
han passerat dem. Mannen sprang inte
speciellt fort.
Mannen hade en mörk rock, troligen
svart, som var uppknäppt och
fladdrade. Rocken var ungefär till
knähöjd. Rocken måste ha varit av
något tunt material eftersom den
fladdrade mycket.”
Borgnäs: Vittnet Nieminen gjorde
också en annan iakttagelse:
”Medan mannen sprang försökte han
stoppa ner eller ta ut något ur en väska
som han bar i vänster hand. Mannen
gjorde rörelser som om han med den
högra armen exempelvis försökte dra
upp ett blixtlås. Väskan var i
storleksordning cirka 20 x 15 cm.”
Borgnäs: Hon såg ingenting av
mannens ansikte. Det hon säkrast
observerade, och upprepade i ytterligare
förhör, var den knälånga, mörka rocken
som fladdrade och väskan som han
försökte öppna eller stänga.
Hennes manllige vän lade inte så
mycket märke till mannen. Han sade i
sitt polisförhör att han bara mindes att
”han hade en mörk, troligen svart,
knälång rock på sig.”
Borgnäs: Nieminen och hennes män
anmälde sig direkt till polisen nere vid
mordplatsen några minuter efter
mordet, och fick då berätta vad de sett
och gav namn och telefonnummer.
"Mannen hade en knälång, svart
rock”, sa de; stämmer den
beskrivningen är den förstås intressant.
Det är knappast den vanliga bilden vi
efteråt har fått av mördarens klädsel.
Men, de kan ju ha misstagit sig. Hur
stämmer deras beskrivning med vad
vittnena vid mordplatsen sade om
mördarens klädsel? Och kan man på
något sätt komma fram till något slags
sannolik klädsel?
Vi är dåliga på att beskriva
kläder
Christianson: Ja, kläder är vi dåliga på
att beskriva. Vi har inte så mycket att
gå på annat än, om vi har flera vittnen
till samma händelse, att vi får se då vad
man tycks vara gemensam om. Såvida
det inte finns ett vittne som har en
mycket personlig iakttagelse i den
meningen att ”jag känner igen den där
jackan därför att min man har en exakt
likadan jacka, jag känner igen den på
märket på bröstfickan” - då tycker jag
att ett sådant vittne kan ha mycket god
bäring. Men i övrigt så blir det väl att
väga in från olika vittnen.
Borgnäs: Om vi tills vidare undantar
Lisbeth Palme var det, av ett tjugotal
vittnen som såg någonting av mordet
och mördaren, ingen som efteråt kunde
beskriva hans ansikte, inte ett enda
ansiktsdrag. Därtill gick det hela för
fort, och det var för mörkt.
Däremot säger i stort sett alla att han
var omkring fyrtio år och 180 cm lång,
3/98:4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
