Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
PALME-nytt
PPS:
DAGEN bryter
tystnaden,
avslöjar
första
utpekandet!
När Carin Stenström, som första svenska
dagstidningsjoumalist, i DAGEN för den 4 april
avslöjar att Lisbeth Palme redan den 17 mars 1986
gjorde ett klart utpekande av en man som
misstänktes vara ”fantommannen” innebär detta
avslöjande att en frisk vind blåser in i den unkna
Palme-saken.
Därför att DAGENs uppgifter - som onekligen till
största delen är mina - sa oerhört tydligt visar att hela
utredningen av detta statsministermord från allra
första början, och genom åren, varit avsiktligt styrd,
kusligt styrd. Hemlig.
Låt se. En man som liknar fantombilden grips i
Köpenhamn sedan denna bild kablats ut över
världen. Mannen förs till Stockholm och anhålls
samt petas in i den grupp som arrangerats för
konfrontation av den s k 33-åringen.
Men att fantommannen finns med i gruppen får
ingen utomstående veta: inte Lisbeth Palme, inte
33-åringens försvarare. Fantommannen konfronteras
utan försvarare.
Lisbeth Palme pekar blixtsnabbut fantommannen
och bara fantommannen:
- Nian!
Där står saken till framemot hösten 1988 då polis
och åklagare anser det nödvändigt att hitta en
gärningsman, hur det sen ska gå till.
Intresset koncentreras till Christer Pettersson som
lämpligt offer. Under hösten ”spanas” det på denne
Pettersson, samtidigt som Lisbeth Palme av
åklagarna på RÅ förhandsinstrueras:
- Han är alkoholist, ser du. Det ska du tänka på:
han är alkoholist.
Då Iisbeth Palme sett den aktuella videofilmen den
14 december 1988 säger hon:
- Det ser man vem som är alkoholist Det är
nummer åtta.
Ett mycket egendomligt utpekande.
Detta blir en snabbskiss av ett moraliskt jordskred.
Att RÅ och rikskrim över huvud taget kan komma på
tanken att konfrontera Lisbeth Palme med ytterligare
en tänkbar gärningsman är skrämmande. Att i mars
1986 ställa Lisbeth Palme inför fantommannen utan
an berätta för henne att det är fantommannen hon sett
och tveklöst pekat ut är också skrämmande.
Förutsättningen för en andra konfrontation, nu av
Christer Pettersson, har varit att Lisbeth inte vetat att
hon pekat ut fantommannen. Men hon har ju dock
själv vetat att hon klart pekat ut en framvisad person,
eller hur? Hur kan hon då, nära tre år senare, peka ut
Christer Pettersson?
Det är den nya mörka gåtan vi nu ställs inför.
Rikskriminalen hävdar i dag att Lisbeth Palme
deltagit endast vid en enda konfrontation nämligen
den 17 mars 1986. Kan Lisbeth då glömma eller
förtränga att hon gjorde ett klart utpekande? Att hon
fått hjälp med sin glömska, av RÅ och rikskrim, är
uppenbart.
Men det svarta perspektivet kan vidgas ytterligare.
Varför tar utredarna, om jag använder den termen,
den 17 mars 1986 chansen - eller risken? - att för
Iisbeth Palme presentera två misstänkta personer
samtidigt? Den ene redan avslöjad för den svenska
allmänheten, den andre inte känd förrän den 24 mars
i år?
Trodde utredarna på 33-åringens och/eller
fantommannens skuld? Ville utredarna få fram en
skyldig till varje pris? Varför berättade Holmér så
villigt om 33-åringen men höll tyst om
fantommannen?
Låt se då: säg, hypotetiskt, att utredarna redan vid
mordtillfället vet vem som är gärningsmannen eller i
varje fall inom vilken liten krets denne är att söka.
Hur skulle utredarna i så fall markera utredning?
Ja, i så fall kan de ju agera hur de vill. Varken
33-åringen eller fantommannen eller Christer Pettersson
är intressanta, annat än som syndabockar. Varför
blev då inte 33-åringen eller fantommannen
syndabock? Då hade det ju blivit en snabb affär?
Här kan jag bara gissa, än mera hypotetiskt.
33-åringen måste så småningom frias på ett tämligen
rejält alibi, medan fantommannens alibi (antagligen
redan före konfrontationen!) måste ha framstått som
bergfast. Så därför gick dessa båda personer kanske
inte att arbeta vidare på.
Återstår Christer Pettersson. Inte konfronterad
med Lisbeth Palme förrän fru Palme hunnit trimmas
och det blivit dags att slå till. Snurrade runt på stan
mordkvällen, gråmelerat förflutet. Men o m det
verkligen funnits misstankar mot Christer Pettersson
på ett tidigt stadium - varför då inte också slå till på
ett tidigt stadium?
Jg börjar tro att den enkla förklaringen är den här
om polisutredare och åklagare vet vem
gärningsmannen är kan de leka hur som helst, hitta
på hur som helst, låta tiden gå, peka ut vem de vill
-bara de ser till att de håller den verklige
gärningsmannen utanför.
En hederlig utredning bjuder alltid på
överraskningar.
En styrd utredning är ingen utredning och
kan alltså aldrig bjuda på några
överraskningar. I varje fall inte för de
styrande själva.
Var de nu sitter. SvenAnér
5/98:14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
