Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
PALME-nytt
över fjorton år kunnat tröska med detta mord utan att, tydligen, någon gång öppet
erkänna för sig själva: det här är ju fel! Allt är fel!
Många prenumeranter har ringt och noterat avsnittet ur Olov Svedelid-romanen i
förra numret:
”Mordet på Olof Palme innehöll så många underligheter, egendomliga
tillfälligheter, märkliga sammanträffanden...”
Onekligen.
Sven Anér
Holmér-böckerna - det stora
falsariet!
Redan två dagar efter mordet på Olof Palme tog Ebbe Carlsson, som agent
för länspolismästaren Hans Holmér, kontakt med den stora
Bonniertidningen Dagens Nyheter med en försynt undran:
- Skulle DN vilja sitta med i utredningen? Dag efter dag? En halvtimme
om dagen?
Chefredaktören Christina Jutterström blev förtjust; visst, det skulle
smaka. Och Carlssons initiativ döptes om till Jutterströms.
Det blev så småningom en serie ”intervjuer”, införda i DN sommaren 1987 och
utförda av Jutterströms protégée, Ann-Marie Åsheden. Men texten var sannerligen inte
”dag efter dag” utan snitsades till långt i efterhand. Utan dagbokskänsla, men naturligtvis
med Holmér på piedestal: en journalistisk-etisk katastrof.
Det blev även en svårsåld bok av denna soppa på en spik: Jakten på Olof Palmes
mördare - de tre första månaderna, utgiven på Bonniers förlag. Ebbe Carlsson städade i
DN-artiklarna och Åsheden höll god min; symptomatiskt.
Holmérs egen bok hösten 1988 blev däremot en mycket stor försäljningsframgång,
kanske bortåt ett sexsiffrigt antal exemplar. Allmänheten tycktes bli fascinerad av
Holmérs flödande Nick Carter-stil och av hans försäkran att ”jag anser att svenska folket
har rätt att få reda på vad som hänt”; så utlät sig också Miinchhausen och Marco Polo.
”Olof Palme är skjuten!” är Hans Holmérs påstådda meddelande till flickvännen Åsa,
på rum nr 105 på Scandic Hotel i Borlänge. Eftersom varken Holmér eller Åsa bodde på
detta hotellrum natten då Olof Palme sköts innebär meddelandet en lätt överdrift
Och hela den långa inledningen, där Holmér påstår sig skildra minuterna och
sekunderna före mordet, skulle då också vara faktiskt korrekt - hur kan Holmér veta
det? Hur kan han påstå det? Var han på plats? ”Den avlösta ’skuggan’ berättar i baksätet
på flyktbilen några kvarter därifrån hur Olof och Lisbet är klädda” - hur vet Holmér
det? Var han på plats? Eller rör det sig bara om ett kvasielegant författargrepp?
Knappast. Han berättar ju ”vad som har hänt”!
På sidan här intill ett par sidor ur de båda böckerna där falskhet och hyckleri når
högt. Hans Holmér, som funnits med i den här mordbilden på ett mycket tidigt stadium
och som verkligen vet vad detta handlar om, låtsas vara orolig för vad som skulle kunna
inträffa under Olof Palmes begravning, då Stockholm skulle kunna riskera ”en större
operation riktad mot världssocialismen ”(Åsheden) eller ”ett brett upplagt slag mot
världens främsta socialistledare” (Holmér själv). Vilka bovar skulle det vara? SA.
8/00:6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
