Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PALME-nytt
15
varefter ombudet alltså dämpar ner honom! Men Staffans upprörda inpass, och det
som föregår inpasset, är alltså bortopererat. Ett band är förvanskat.
Så över till Pihl, som sålunda arbetat via kassettbandspelare kopplad till en dator
varefter han tagit fram digitala diagram; Pihl har alltså inte huvudsakligen rent
auditivt avlyssnat. Men vad hittar han, digitalt? Låt se:
”Enligt fabrikanten har den använda bandspelaren en övre gränsfrekvens om 8
kHz- Det är därför oklart varifrån dessa höga frekvenser kommer. En möjlig
förklaring är att de uppstått vid start/stopp vid en eventuell kopiering. ”
”Vid en eventuell kopiering”! Det band Pihl haft att arbeta med måste alltså vara
ett kopierat band och inte det originalband som rätten spelade in! Det föreligger
en förfalskning - alltså borde saken vara klar - eller?
Men PALME-nytt kan inte se att någon instans har tagit minsta hänsyn till Jörgen
Pihls möjligen unika intyg från en svensk domstolsförhandling. Intyget har säkert
varit ute och vandrat i ett antal akter och dossierer, men något slutmål har det
aldrig nått.
2 Är det justitierådet X som har fått ut banden från kammarrätten i Stockholm
varefter han redigerat bandet (eller snarare låtit redigera: Pihl talar om ”en person
med fackkunskap” för denna syssla) och lämnat tillbaka det i förfalskat skick?
Ja, det hävdar Staffan Taube. Att saken inte har kunnat fastställas på rättslig väg
sammanhänger förstås med den allmänna byråkratiska önskan från så många
instanser att denna sak inte ska hamna i domstol, inte får hamna i domstol. X själv
är aldrig hörd i ämnet - men vad skulle han ha haft för motiv att företa en handling
som, om den bedöms som grov, skulle kunna ge sex års fängelsestraff?
Det motiv som Staffan Taube framför är justitierådets önskan att hjälpa sin fru
som, enligt Taube, under det faktiska vittnesförhöret förirrade sig in i graverande
motsägelser rörande Taubes verksamhet och person, motsägelser som skulle kunnat
placera henne i en menedssitutation.
3 Men - och det förtjänar än en gång understrykas - saken har inte rättsligt utretts
inför domstol, eftersom ”etablissemanget ” - denna mångtydiga entitet! - bestämt att
ett justitieråd inte får ställas inför skranket.
Och det är där saken står i dag. Mot den förkrossande övermakten av JK, RÅ
och överåklagare står en biträdande chefsåklagare, antagligen med god vilja men
tydligen bunden till händer och fotter, Citypolisen i Stockholm samt Staffan Taube.
Och naturligtvis, som alltid i dagens sorgliga Sverige, rättar alla medier in sig i
ledet, till det bestående samhällets försvar; läsarna kan själva räkna upp dem:
Ekot, DN, Aftonbladet, Rapport etc - ja egentligen alla medier i Sverige,
eftersom förstås den svällande dossiern intill sista papper funnits tillgänglig för den
som velat sitta vid ett skrangligt bord uppe hos myndigheterna och läsa, eller som
möjligtvis rent av har ansett sig ha råd att kvittera ut kopior å 2 kronor styck.
Men det har inte passat, eftersom ett justitieråd i dagens Sverige står
över lagen och har mediers fria lejd.
Sven Anér , 740 10 Almunge, redaktör och ansvarig utgivare för PALME-nytt
-det som inte står i tidningen! 0174-500 66, fax 0174-501 05.
LundquistafTären, en av de mest
omdiskuterade brottmålsprocessema under
1950-talet. Rådmannen vid Stockholms
rådhusrätt Folke Lundquist (1895-1977)
åtalades 1952 for omfattande ekonomisk
brottslighet. Målen handlades vid
Stockholms rådhusrätt 1953-54 och i Svea hov-
rätt 1954 samt avgjordes av Högsta
domstolen 1955. Lundquist dömdes för trolöshet
mot huvudman, bedrägeri under
synnerligen försvårande omständigheter och grovt
bedrägeri till straffarbete i ett år och sex
månader samt avsättning från rådmans-
ämbetet. De brott som han dömdes för hade
samband med den affärsverksamhet som
han drev vid sidan av sin rådmanstjänst.
Som försvårande omständighet ansågs
bl.a. att han missbrukat det allmänna
förtroende han åtnjöt i sin egenskap av
domare.
NE, 1993.
14/00:15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
