Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lifvet ombord på en emigrantångare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»schå» ibland, då det alltid fanns någon fager ungmö, som sökte
hålla sig undan för att – ja, för att arm i arm med någon
ungersven studera stjärnorna och svärma vid månens blida sken.
Men att lura stewarten, med hans argusögon, var ej lätt, det
hade jag tillfälle att mer än en gång iakttaga. Vi manliga
passagerare hade däremot rättighet att gå ute och uppe på däck,
när det var vackert väder, om vi så behagade hela natten, men
kl. 11 släcktes det elektriska ljuset och stängdes såväl rök- som
den gemensamma salongen. Nere i logementet var det elektriska
ljuset tändt hela natten. Kl. 12 hvar middag togs bestick, och
en half timme efteråt uppslogs i salongerna en karta, som visade
såväl den kurs, vi följde, som hvar vi befunno oss ute på Atlanten.
Det blef i regeln en rusning dit. Alla ville vara först
och ta reda på, huru många mil vi färdats, och hvar vi befunno
oss. Äfven hade vi att dagligen ställa våra ur omkring 1 timme
tillbaka. Vi foro ju åt väster.
Lifvet om bord var sig likt hvar dag, och allt efter som
dagarne gingo, blef det mera intressant; tiden gick fortare, än
man skulle kunnat tro, och de mäst tokroliga och oförargliga
upptåg kunde man i bland få bevittna. Irländarne och engelsmännen
voro isynnerhet de, som bäst förstodo hålla målron uppe,
det arrangerades formlig varietéteater. Att det bland den stora
samlingen också funnos några gudsnådliga individer, för hvilka
äfven de oskyldigaste nöjen voro synd och flärd, är visserligen
sant, men de voro i så försvinnande minoritet, att det enda, de
kunde göra, var att gå och förarga sig öfver de andras lifsglädje.
Ett par gånger sökte dessa sorgmodiga själar demonstrativt
med andliga sånger och böner à la Boothens kända halleluja
drypa malört i glädjebägaren, men de kommo snart underfund
med, att det var spild möda, hvadan de togo sitt förnuft
så pass till fånga, att de slutligen drogo sig undan till en afkrok
å mellandäck; det där skymundan fick namnet »bönekammaren».
Det fanns några ombord med god sångröst, de funno snart
hvarandra, och vi hade dagligen nöjet höra dem sjunga några
sånger. Särskildt var det härligt att höra dem om aftnarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
