Vy från Liverpool, den förnämsta sjöhamnen bland Englands städer, belägen på högra banken af Mersey-floden tre mil från hafvet. Dockorna, som kanta flodens stränder i en längd af 7 mil, är den intressantaste synen.
Första dagen man befinner sig på en emigrantångare, har man nog att göra med att orientera och bekanta sig. Det är så mycket att se på dessa väldiga vidunder, så att man blir hardt när konfys i början. Men det dröjer ej länge, förrän man blir varm i kläderna och begynner inrätta sig så trefligt och komfortabelt, som det låter sig göra. Kotterier bildas småningom, och innan man vet af det, är lifvet ombord det angenämaste man kan önska sig; man promenerar, konverserar, tager hafvet i beskådande o. s. v., de sista numren af tidnigarne, man tagit med sig, läser man om och om igen; de ha ännu icke hunnit bli så gamla, och för att få tiden att gå så... Blir tiden ändå lång, går man ner om bord och tager fram kappsäckarne för att ur dess inre gömslen framplocka litet extra förplägning. Man har i regeln försett sig med litet extra matsäck och dito fludium, ty »sjön suger»; det kan nog behöfvas bland att pigga upp sig. Har man lyckats »få tummen» med några kvinliga passagerare, så går man in i damlogementet och dricker kaffe; man kan till och med få sig en liten avec till.
Fruntimmerna ha i regeln malet kaffe samt socker med sig, och sa få de om bord så mycket kokande vatten de önska. På eftermiddagarne, de sista dagarne af resan, när man hunnit riktigt göra sig bekant, hålles ordentliga kafferep nere i damernas salong, och dessa »rep» äro i sanning icke de minst tilldragande och angenäma å en Amerikafärd som emigrant.
Det skall villigt erkännas, att jag icke trott, det mathållningen skulle vara så solid och tillräcklig för emigranterna, som den var på Hvita Stjernliniens ångare Cymric, men det är ändå bra att ha det så ställt, att man kan ta sig en extra bit med dito lilla »knabern», när man känner sig sugen, eller tiden faller en för lång. Man kan nog få både det ena och det andra af extra förplägning om bord, men det kostar schaber. Sålunda är priset å tredje klass för en half öl eller dito läskdryck 12 cent, hvilket utgör c:a 42 öre.
Första dagen af resan passerade vi Irländska sjön. Utanför Queenstown i Irland lade vi bi och fingo ett par hundra af »den gröna öns» söner och döttrar om bord. Sedan ångade vi åstad igen, och efter några timmars färd hade vi lämnat den irländska kusten bakom oss och befunno oss på Atlanten -- det stora vida världshafvet.
Hvad det känns underligt i början att veta sig ute å det stora hafvet, hafvet, endast det väldiga hafvet hvart man vänder blicken! Det var en härlig afton. Jag promenerade omkring uppe på öfre däcket, och gaf tankarne fritt lopp; jag kom i en riktigt högtidlig stämning, och antagligen var jag icke den ende, som det gjorde.
När vi på söndag morgon, efter att ha gjort vår toalett. och fått vår bastanta frukost -- som bestod af hafregrynsgröt, stekt sill, smör, hvetebröd och kaffe -- kommo upp på däck, var det, som om vi hade varit bekanta en längre tid. Om vi än icke förstodo hvarandra, så nickades det ändå vänligen »god morgon!» Med händernas gester och med ögonen lärde man förstå, hvad icke tungorna kunde göra begripligt. Det var en härlig dag; hafvet låg nästan spegelblankt. När man ej uppehöll sig å öfre däcket och ej såg hafvet, skulle man ej kunnat tro annat, än att man befann sig på landbacken, så jämnt gick ångaren; icke den minsta rullning förmärktes. På e. m. begynte några manliga ungdomar framkalla ljufva melodier å »piglock» och fiol, och det dröjde ej länge förrän den ena halfva sidan af mellandäcket midtskepps var förvandlad till en danssal. Men »danssalen» visade sig snart otillräcklig, sådan tillslutning ble det till balen; mot aftonen förvandlades äfven den andra sidan, midtskepps-mellandäckshalfvan, till balsal, och det utvecklade sig ett det mäst sällskapliga lif och kordiala stämning, man kunde önska sig.
Intressant var att göra en rond på den väldiga ångaren, se folklifvet och göra iakttagelser. Där satt så undandold som möjligt en ung man med sin arm lindad kring en ung flicka, hviskande ljufva kärleksord i hennes öra; här uppe på däcket satt ett gammalt äkta par, hustrun godt ombonad, med händerna sammanknutna. Allvarliga och dock så förtröstansfulla voro de blickar, de riktade ut öfver det oändliga hafvet mot fjärran vest; där långt borta skulle de stanna hos någon älskad son eller dotter, som därute kanhända först efter hårda år af slit, släp och umbäranden fått sin ekonomiska ställning så god, att de nu kunde bjuda sina gamla föräldrar en sorgfri ålderdom. I röksalongen hade vid hvarje bord bildats spelpartier, och där satt man så gemytligt och drog sig en spader eller spelade dam eller schak, medan andra åter läste eller samspråkade, och på öfre däck tog man stora promenaden, par om par eller ensam, rökte och konverserade. Kort sagdt, lifvet ombord tedde sig så, att man kunde tro sig vara i en stad, eller ett annat civiliseradt samhälle; för öfrigt voro vi lika många om bord, som innebyggarne i månget samhälle; med passagerare, officerare och besättning voro vi nämligen cirka 1,400 personer om bord.
När klockan slagit 10 på kvällen blet mången sorgsen i sinn och grym i håg, ty då skulle alla kvinliga passagerare ner om bord; de fingo icke efter den tiden vistas uppe på däck. Stewarten, som skulle se till, att alla kommo in, hade ett fasligt »schå» ibland, då det alltid fanns någon fager ungmö, som sökte hålla sig undan för att - ja, för att arm i arm med någon ungersven studera stjärnorna och svärma vid månens blida sken. Men att lura stewarten, med hans argusögon, var ej lätt, det hade jag tillfälle att mer än en gång iakttaga. Vi manliga passagerare hade däremot rättighet att gå ute och uppe på däck, när det var vackert väder, om vi så behagade hela natten, men kl. 11 släcktes det elektriska ljuset och stängdes såväl rök- som den gemensamma salongen. Nere i logementet var det elektriska ljuset tändt hela natten. Kl. 12 hvar middag togs bestick, och en half timme efteråt uppslogs i salongerna en karta, som visade såväl den kurs, vi följde, som hvar vi befunno oss ute på Atlanten. Det blef i regeln en rusning dit. Alla ville vara först och ta reda på, huru många mil vi färdats, och hvar vi befunno oss. Äfven hade vi att dagligen ställa våra ur omkring 1 timme tillbaka. Vi foro ju åt väster.
Lifvet om bord var sig likt hvar dag, och allt efter som dagarne gingo, blef det mera intressant; tiden gick fortare, än man skulle kunnat tro, och de mäst tokroliga och oförargliga upptåg kunde man i bland få bevittna. Irländarne och engelsmännen voro isynnerhet de, som bäst förstodo hålla målron uppe, det arrangerades formlig varietéteater. Att det bland den stora samlingen också funnos några gudsnådliga individer, för hvilka äfven de oskyldigaste nöjen voro synd och flärd, är visserligen sant, men de voro i så försvinnande minoritet, att det enda, de kunde göra, var att gå och förarga sig öfver de andras lifsglädje. Ett par gånger sökte dessa sorgmodiga själar demonstrativt med andliga sånger och böner à la Boothens kända halleluja drypa malört i glädjebägaren, men de kommo snart underfund med, att det var spild möda, hvadan de togo sitt förnuft så pass till fånga, att de slutligen drogo sig undan till en afkrok å mellandäck; det där skymundan fick namnet »bönekammaren».
Det fanns några ombord med god sångröst, de funno snart hvarandra, och vi hade dagligen nöjet höra dem sjunga några sånger. Särskildt var det härligt att höra dem om aftnarne. Var det då vackert väder, samlade de kring sig flertalet passagerare, som genom lifliga handklappningar gåfvo sitt bifall till känna.
Det skedde så många upptåg om bord, att jag en dag beslöt att också ställa till ett litet extra nöje. Det var tisdagen den 11 September; vi hade varit på sjön öfver 4 dagar och befunno oss på 49,26 latitud och 36,39 longitud, 1,100 engelska mil ute på Atlanten. Först sände jag med stor pomp och ståt en hälsning till Europa i en väl tillkorkad flaska med uppmaning till den eventuelle upphittaren att skicka den vidare till Social-Demokratens redaktion, Stockholm; därpå uppfyllde jag ett löfte, som jag gifvit några medlemmar af Ny Tids redaktion i Göteborg, då jag på hotell Kristianias schweizeri med dem tömde en afskedsbägare; jag offrade min stråhatt åt Neptun för en god och lycklig resa, ett offer, som den ärade sjöguden antagligen ansåg för ringa, ty dagen efter begynte en storm, hvarom mera sedan. Nå ja, hatten var gammal och behöfde tvättas, men jag tyckte, det kunde han själf styra om, ty där han härskar är ju icke brist på vatten. När detta högtidligt var undanstökadt, uppsände jag tre drakar. Först lät jag Jeurlings avisa »Stockholmstidningen» starta. Den flög med hvinande fart ut öfver Atlanten, och det tog en god stund, innan den omslöts af hafvets vida famn. Sedan lät jag den lilla blekröda »Dagen» gå till väders; den krånglade in sig i tågverket - den krånglar ju alltid in sig! -, trasades sönder, samt föll ned strax utanför relingen. Ett dåligt förebud tänkte jag för mig själf. Sist blef det Social-Demokratens tur. Den steg stolt till väders, men slog så emot seglen, ty vi hade för tillfället äfven segel uppe, att jag trodde, den skulle gå åt fanders, så som så många önskat, men så kom en bris och förde den ned och rakt i famnen på en svensk-amerikansk arbetare, som stod långt borta i aktern. »Bravo!» ropade jag, »så skall det vara! arbetarne skola mottaga arbetarnes tidningar som sina bästa vänner, ty de äro deras bästa talsmän»!
Jubel och handklappningar!
Bland den stora massan passagerare, hvilken dessutom bestod af så många olika nationer, fanns blott en enda bråkmakare, en irländare. Han sökte en dag ställa till spektakel och drog knif, men afväpnades och insattes på hospitalet, där han fick sitta till sista dagen, ett par timmar förrän vi skulle landstiga.
Som läsaren sålunda ser, var vårt lilla samhälle ett riktigt civiliseradt samhälle, som t. o. m. icke saknade finka. För öfrigt rådde det bästa broderliga samlif, man kunde önska sig.
En dag hade vi det lifvadt värre, det var när vi skulle undersökas af läkaren, som hade att se efter om vi alla voro vaccinerade. En för en fingo vi passera förbi honom med uppvikta skjortärmar. Vakt hölls af ett par officerare, så att ingen kunde krypa undan, och ve den, som ej var vaccinerad eller hvars vaccinationsmärke ej var synligt! Han blef utan förbarmande hejdad och innan han visste ordet af, var han, trots protester vaccinerad. Många komiska scener förekommo under den tid denna uppvisning ägde rum. Minst ett tiotal fingo underkasta sig proceduren, det hjälpte ej hur mycket de än krånglade.
Hvar dag är sig lik under en Atlantresa, endast med den skilnaden,
att för hvarje dag som går vidgas bekantskapen och blir mera intim;
man känner sig nästan som en familj. Men så lefver man också under
dessa dagar ett sorglöst lif, man har ingenting att bekymra sig om,
man äter, dricker, promenerar, samtalar, läser, dansar, spelar,
sofver, kort sagt man har tillgång till allt som gör lifvet angenämt,
hvilket gör att man känner sig väl tillfreds med sin tillvaro.
