A. SKÅNBERG
»Palmkomiténs» sekreterare.
(Se vidare under rubriken »Arbetarerörelsen i Amerika» längre fram.)
Skandinaviska klubben af S. L. P. (Socialistiska Arbetarepartiet) i Providence, Rhode Island diskutera depå ett möte sistlidne vinter bland annat frågan: »Om bästa sättet att få mera tillslutning till sin klubb». Sedan flere talare yttrat sig och framstält än det ena, än det andra förslaget, begärdes ordet af en blekingebo, målaren Martin Jansson; han för sin del ansåg, att enda och bästa sättet vore att bjuda på »gratis öl och cigarrer, eller skrifva till Sverige efter skräddaren August Palm». Förslaget, framkastadt mera på skämt, tog skruf, och började allvarligt diskuteras. Nog af, klubben satte sig i förbindelse med de skandinaviska klubbarne i New-York och Brooklyn för att höra deras mening. Resultatet af dessa klubbars möten blef, att en komité tillsattes för att ordna saken, den s. k. »Palmkomitén»» hvars sekretere, hr Skånberg, jag vidstående har nöjet presentera.
1 Providence, hvilket betyder »försyn», var det altså initiativet togs till min Amerikafärd, -- också en underlig försynens skickelse, såsom P. P. W. skulle skrifva i en sådan här bok.
1:sta September i fjol gaf jag mig i väg från Stockholm, och den 6:e anlände jag till Liverpool efter en angenäm resa öfver Göteborg, Köpenhamn, Esbjerg och Packterston.
Jag företog resan som emigrant, men först i Liverpool begynte emigrantlifvet på allvar. Vid järnvägsstationen afhämtades emigranterna i omnibussar, körda af kuskar klädda i väldiga »stormar», af de respektive liniernas agenter. Det blef ett värre lif, innan vi alla kommo i väg och de skilda liniernas agenter fått utsorterade hvar och en sina emigranter. När det äntligen var undanstökadt, bar det i väg till hotellen.
I vårt hotell voro redan flera hundra förut anlända emigranter samlade, och vi voro nästan alla skandinaver.
Såväl i hotellets gård, som å gatan utanför, rådde det mest brokiga folklif; det var som en marknad, ty där kommersades väldeliga. Judinnor, unga och gamla män, flickor och pojkar, de senare skoputsare, sprungo omkring och gjorde affärer. Såväl i hotellet, som midt emot på andra sidan gatan, hade vexeljudar sina affärer; äfven där gick kommersen lifligt, ty vexlarena hade vid sidan af sina affärer äfven allt möjligt kram att sälja. Att saloonegarne (krögarne) icke blefvo behandlade som styfbarn, utan också fingo en släng af slefven, behöfver jag väl knappast nämna. En hel del tvifvelaktiga existenser, däribland riktiga boffysionomier, omsvärmade emigranterna, så att det var bäst att ha ögonen med sig, om man ville ha sin reskassa och ur i behåll.
Sedan det blifvit mörkt, tändes väldiga lyktor å gården, och nu började en animerad bal vid tonerna af fioler och »piglock», som slutade först vid midnatt; mången fager ungmö och rasker ungersven togo sig säkert för sista gången en svängom i den gamla världen, likasom det var den första de togo sig i Liverpool.
På morgonen vid 9-tiden började man forsla emigranterna ned till hamnen. De från föregående dagen bekanta väldiga omnibussarne, körda af sina stormbeprydda kuskar, rullade fram en efter annan för att få sin laddning. Hela affärden med dess brokiga lif och tummel var effektfullt och intressant att skåda, hvarför jag stannade, ända tills sista vagnen gaf sig i väg.
Anlända till hamnen, fingo vi gå ombord å en ångare, som förde oss ut till kolossen »Cymric» (Hvita Stjärnliniens näst störste ångare), hvilken låg färdig att mottaga oss.
Det tog tid, innan vi alla embarkeradt, så att först vid
1/2 4-tiden på e. m. lättade » Cymric» ankaret och ångade åstad
med den nya världens väldiga metropol, New-York, som första
målet för vår resa.