Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. En bekännelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag måste lösa, medan fem, sex polismän stod och såg
på mig — jag, som aldrig hade seglat i de kinesiska
farvattnen eller yarit runt Kap Horn eller sett Indien
och Rangoon för mina ögon.
Jag var förtvivlad. Det var den uppenbara
katastrofen, som stirrade mig i ansiktet i gestalt av denne
gamle havets son, väderbiten och med guldringar i
öronen. Vem var han? Vad var han? Jag måste vara
på det klara med honom, innan han var på det klara
med mig. Jag måste orientera mig på nytt, annars
skulle de illasinnade polismännen orientera mig in i
en cell, en rättslokal och ännu fler celler. Om han
fick lov att fråga först, var jag förlorad.
Men tror ni, att jag röjde något av den förtvivlade
ställning, jag befann mig i, för dessa vaksamma
vak-tare över Winnipegs offentliga väl? Nej, det kunde
aldrig falla mig in. Jag hälsade den gamle
sjömannen, glad och småleende, med hela den synbara
lättnad över befrielse från fara, som en drunknande man
kan tänkas lägga i dagen, när han under sin sista
förtvivlade kamp för livet finner en räddare. Här
fanns en man, som förstod och ville bekräfta min
historias sannfärdighet inför dessa blodhundar, som inte
förstod mig — det var i varje fall den roll, jag
försökte spela. Jag grep tag i honom, jag bombarderade
honom med frågor om honom själv. I närvaro av
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
