Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. En bekännelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mina domare ville jag pröva min räddares karaktär,
innan han räddade mig.
Han var en vänlig sjöman — ett lätt byte.
Polismännen blev otåliga, medan jag frågade ut honom.
Till sist sade en av dem, att jag skulle hålla käft. Jag
höll käft, men medan jag gjorde det, var jag
sysselsatt med att dikta, jag uträknade scenerna till nästa
akt. Jag hade fått veta nog för att klara mig
tillsvidare. Han var fransman. Han hade alltid seglat
på franska fartyg, utom en enda gång, då han hade
gjort en resa med en engelsk långträdare. Och
äntligen — o, vilken lycksalighet — han hade inte seglat
på tjugo år!
Polisen uppfordrade honom ivrigt att förhöra mig.
— Ni anlöpte Rangoon? frågade han.
Jag nickade.
— Där måste vi sända tredjestyrman i land —
feber.
Hade han frågat mig vad slags feber det var, så
skulle jag ha svarat "gastrisk", fast jag inte hade
minsta aning om, vad gastrisk feber var. Men det
frågade han inte. Hans nästa fråga lydde i stället:
— Och hur står det till i Rangoon?
— Utmärkt. Det regnade en hel del, då vi var där.
— Hade ni lov att gå i land?
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
