Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Två tusen landstrykare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
synen. Det var just vid det gjuteriet, som armén hade
lagt sig ned och svurit en väldig ed på att den hade
ömma fötter och inte ville gå längre. Vi tog gjuteriet
i besittning och omtalade för Des Moines, att vi hade
kommit för att slå oss ned där — vi hade kommit
promenerande dit, men vi ville förr bli hängda, än
vi gick därifrån. Des Moines var gästfritt, men detta
var likväl för mycket av det goda. Kära läsare, låt
oss göra ett litet enkelt räkneexperiment! Tvåtusen
landstrykare, som äter tre mål om dagen, det blir
fyrtiotvåtusen måltider per vecka, eller
etthundrasextioåtta-tusen måltider även under den kortaste månaden. Ett
ansenligt belopp. Vi hade inga pengar. Det var Des
Moines tillgångar det gällde.
Des Moines var förtvivlat. Vi låg i läger, höll
politiska tal och andliga konserter, drog ut tänder, spelade
kort och boll och åt våra sextusen måltider per dag,
och det var Des Moines som måste betala alltsamman.
Des Moines vände sig till järnvägarna och bad dem
om hjälp, men de var obönhörliga. De hade sagt att
vi inte skulle komma att åka mera, och därmed var
den saken ur världen. Om de tillät oss att åka, så
skulle detta ha varit att skapa ett prejudikat, och de
ville inte ha något prejudikat. Och vi fortsatte att
äta — det var detta som gjorde situationen så
ohygglig. Vi skulle till Washington, och Des Moines skulle
200
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
